principer för stilen, hvilka de följt i det yttre, äfven på inredning och möblering för att åstadkomma full harmoni i sina skapelser. För dekoreringen af det inre blefvo åter Pompeji och Herculanum i många stycken deras mönster. Väggytorna delades af horisontala och uppstigande friser, paneler och pilastrar med antikt stiliserade ornament, eller smyckades af målningar efter pompejanska förebilder. I salar och salonger i slottens eller hotellens festvåningar smyckades väggarnes fält mellan infattningarna af olika slags marmor eller af rika väfnader i lifliga färger, af siden och sammet med rikt användande af guld. I enlighet härmed gjordes, allt efter rummens bestämmelse, taken raka eller hvälfda och pryddes med rika plastiska ornament, mestadels i ljusa skiftningar på färgad botten, eller ock fortsattes väggmålningarna i taket. “Hvitt eller ljusgrått, med rödt och guld som grundstämning, med sparsamt användande af azurblått och en karaktäristisk halmgul eller hvitgrön färgskiftning åstadkom ett intryck, som icke saknade en viss kylig stelhet, men likväl gaf en värdig och högtidlig prägel åt det hela”.
Perciers triumf var skapelsen af madame Récamiers hotell, där alla möbler, brönser, bokskåp, kandelabrar, ända ned till minsta stol enkom ritats och modellerats. Jacob, som var en finsnickare af första rangen, utförde sedan arbetet efter de lämnade modellerna. Resultatet var ett möblemang, som “bar tidens stämpel, men som alltid skall förbli bästa exemplet på den tidens smak, och hvars helhet erbjöd en allför sällsynt harmoni.”
Under den rådande smaken, som visserligen också stundom klumpigt öfverdrefs af dekoratörer och tecknare med mindre smak än Percier, framdrogos åter alla antikens rekvisita: trefoten, facklan, lejonramen, de bevingade lejon- och sfinxhufvudena, de mest olika vaser och kärlformier, pelare af alla slag, akantus-, karnis- och rundstafprydnader, flätade band, meandrar m. m. Som material användes, snart sagdt, allt, men bland de olika träslagen var mahogny med pålagda förgyllda bronser eller helt och hållet förgylldt trä förhärskande. Men äfven glas, kristall, emalj, lapis lazuli och oäkta stenar, pärlemor och metaller af alla slag användes jämte marmor. Bland tidens konsthandtverkare glänser i främsta rummet Jacob, som lämnade sin atelier vid rue Mêlé åt sina båda söner, hvilkas märke “Jacob frères” man ännu ofta träffar; efter 1804 förestod endast den äldre under namn af Jacob Desmalter den berönida verkstaden, från hvilken Fontainebleaus och Compiègnes slott bevara en rad framstående arbeten, hvilka mestadels äro utförda efter teckningar af Percier och Fontaine. Bland dessa arbeten märkas äfven ett juvelskåp, som tillhört kejsarinnan Marie Louise, med reliefer i drifven koppar, föreställande Venus Anadyomenes födelse efter Prud’hons skizzer, hvilket kostat en obetydlighet af 55,000 francs, äfvensom konungens af Rom vagga, likaledes prydd med reliefer efter Prud’hons utkast. Från Desmalters atelier härstammar äfven Napoleons säng i Fontainebleau af mahogny med ornament och reliefer i silfver efter teckningar af Denon, som var generaldirektör för muséerna.
En annan berömd konstsnickare var Biennais vid rue St. Honoré, som äfven utförde guldsmedsarbeten åt kejsarinnan Joséphine, tillverkade dekorationer till sablar och värjor, det kejserliga silfret och många andra dyrbarheter.
