med tidshistorien, ett försök som endast hamnade i en alldeles orimlig komposition. Bättre lyckades han däremot med “Attalas begrafning,” med ämnet hämtadt ur Chateaubriands novell, en tafla, i hvilken Girodet "så fullt och rent återgaf en stämning af stilla, outsägligt vemod, att denna bilds mollackord länge efterklingar hos åskådaren.”
Francois Gérard (1770-1837) följde strängare än Girodet sin lärare Davids mönster. Sin förnämsta ryktbarhet förvärfvade han emellertid såsom porträttmålare, i hvilken genre han åstadkom för sin tid utmärkta skapelser. Han anlitades också mycket af hela den förnäma världen, och de af honom målade porträtten i kroppsstorlek betalades med 10,000 och 12,000 francs, utan att han därvid gjorde någon skillnad, om konungar eller enskilda personer beställde dem. Gérard var född i Rom af en italiensk moder och måste bekämpa många svårigheter, innan han förmådde göra sig gällande. Utan den hängifna vänskap, som ägnades honom af hans medlärjunge hos David, Jean Baptiste Isabey (1767-1855), skulle han måhända länge nog ha förblifvit obemärkt. Isabey förmådde honom nämligen att måla den berömda bild, som föreställer den blinde Belisarius, hvilken på sin arm bär sin döde ledsven, en tafla, som jämte porträttet af Isabey och dennes lilla dotter med ens skapade Gérards rykte. Napoleon gjorde honom till baron, och Ludvig den XVIII utnämde honom till förste hofmålare.
Den yngste ur Davids äldsta krets af lärjungar var Jean Antoine Gros (1771—1835), hos hvilken hans lärares idealism försvunnit så när som på knappt märkbara spår. Gros vände sig nämligen allt mer till verkligheten, hvars företeelser han sökte förena med den smak för det hjältelika och värdiga, som han förvärfvat i Davids skola. Man måste också erkänna, att detta lyckades honom i sällsynt grad, såsom hans målningar: ”De pestsmittade i Jaffa” och “Slaget vid Eylau,” visa; och "så länge den franska nationens upphöjda ställning varade, så länge var Gros också nationens största målare.” Men då den kejserliga hjälten alltmera trädde tillbaka för despoten och nationens politiska lif förföll till den simplaste hvardaglighet med Bourbonernas återkomst, då utsinade äfven hos Gros den lefvande åder af poesi, som befruktade hans fantasi. Hans tid var förbi, och han förmådde icke finna sig i den likgiltighet, för att icke säga motvilja, hvilken en yngre generation visade hans ålders verk. Hans upphöjelse till baron kunde icke trösta honom öfver dessa motgångar, och full af harm öfver den förmenta oförrätt en frimodig kritik tillfogade honom gjorde han själf ända på sitt lf.
Påverkad af David, men likväl oberoende och utan att helt och hållet fördunklas af honom, arbetade Jean Baptiste Regnault (1754—1829), som efterlämnade en framstående lärjunge, den elegiske eller fastmer patetiske Pierre Narcisse Guérin (1774—1832).
Alldeles opåverkad af sin tidsålders smak gick Davids samtida Pierre Prud’hon (1760—1823) sin väg såsom den ende representanten för den koloristiska principen bland den klassiska plasticitetens många anhängare. “Prud'hon föraktade emellertid ingalunda antiken; äfven han öfvade sitt öga på dess bilder, och för honom bestod så väl målarens som bildhuggarens förnämsta uppgift i att återgifva den nakna kroppens skönhet. Men med, formens fulländning ansåg han för
