den skull icke, att målarkonsten hunnit sitt mål. Först då färgen åter mildrat och upplöst konturernas stränga linjer, då den sköna kroppen i fyllig mjukhet lät åna det varma pulserande lifvet, då det rum, som omgaf honom, vidgades och fördjupades i ljusets och halfdunklets spel, först då ansåg han, att målaren stode vid målet för sin verksamhet.”
Prud’hon lyckades icke under sin lifstid i någon högre grad vinna sina landsmäns uppmärksamhet. Fattig och större delen af sin lefnad kämpande mot vidriga omständigheter, som verkade hämmande på hans konst, väckte han först 1808 uppseende med en allegori: “Brottet, som förföljes af hämnden och rättvisan.” Han blef nu medlem af institutet och riddare af hederslegionen och utsågs till lärare i teckning åt kejsarinnan Marie Louise. Den höga eleven började emellertid vanligen undervisningstimmen med orden: “Ah, hvad jag är sömnig, monsieur Prud’hon!” “Sof då, ers majestät,” var lärarens svar, och medan kejsarinnan gäspade och sof, gick Prud’hon i sin hofdräkt fram och tillbaka i rummet med händerna på ryggen. Under hans sista år hade en af hans elever, en mademoiselle Meyer, blifvit honom en kär väninna, som ombesörjde hans hushåll. Olyckan fogade emellertid, att hon plötsligt blef sinnessjuk. Plågad af den föreställningen, att hennes förhållande till Prud’hon vanärade henne i världens ögon, smög hon sig en dag, medan mästaren arbetade i sin atelier, in i hans sängkammare och skar halsen af sig med hans rakknif. Detta dödsfall grep djupt Prud’hon, som efter detsamma undvek sällskap och ständigt vallfärdade till Père Lachaise, där han utsåg en hviloplats bredvid sin oförgätliga väninnas sida. Knappt två år efter hennes död afled han själf af sorg.
Om de bildhuggare och skulptörer, hvilkas verksamhet faller inom konsulatets och kejsardömets tid skref Guizot med anledning af 1810 års salong: “Våra modärna bildhuggare tyckas framför allt vinnlägga sig om att öfverdrifva de vackra formerna; alltför osäkra på sin mejsels tjuskraft för att förläna marmorn en enkel, otvungen och liflig skönhet, tro de sig kunna ersätta denna genom att öfverdrifva skönheten, sådan denna föreskrifves af reglerna; sålunda göra de ögonlocken längre, pannans och näsans linjer rakare, afståndet mellan näsan och munnen kortare och smickra sig måhända med att på detta sätt ha skapat vackra hufvuden.” Föreställningen om en opersonlig och abstrakt skönhet, den lära, som fordrade, att artistens alla ansträngningar ginge ut på att söka förverkliga den ideala” eller “heroiska” typen, härskade också öfver bildhuggerikonsten, med ett sällsamt tyranni, och de samtida bildhuggarne, som fått sin utdaning i enlighet med dessa läror, säger André Michel, “Frankrike den mest fadda, tillgjorda, kyliga och minst nationella skulpturskola, som landet någonsin haft.” Begåfning saknades hvarken hos Chaudet eller hos Cartelier eller Lemot eller Bosio (1768—1845), men däremot brusto de alla i skapande ursprunglighet. Den originellaste uppfinningen och det saftigaste utföringssättet anträffas under denna tid måhända hos några provinsskulptörer som Chinard, död 1813, från Lyonnais, utmärkt porträttbildhuggare, af hvars hand Nationalmuseum i Stockholm äger ett par porträttbyster, Giraud från Provence och Dupety från Bordeaux.
För att träffa mästaren på skulpturens område under denna period, måste man vända sig till Italien, där Antonio Canova (1757—1822) med antikens
