mönster till föredöme började pånyttföda en konst, som under Berninis inflytande sjunkit till sin lägsta ståndpunkt, skapa om perukstilens afgudabeläten och i deras ställe frambringa ett ädlare släkte af behagfullt besjälade bilder, visserligen “inga Olympens gudar, men nära besläktade med de odödliga.”
.jpg)
CHATEAUBRIAND.
Efter porträtt af Girodet-Trioson.
Canova var son till en vanlig stenhuggare i den lilla byn Possagno, och då han efter sin faders död blef en börda för sin moder, öfvertog hans morfader, arbetare liksom hans fader, men skicklig i att utföra geometriska ritningar, omsorgen att uppfostra honom till stenhuggare. Den smak och skicklighet den unge Antonio utvecklade vid utförande af marmorprydnader, hvilkas mönster han ofta förbättrade, väckte en venetiansk ädlings uppmärksamhet, och denne drog därefter försorg för Canovas vidare utbildning, som öfverlämnades åt en bildhuggare vid namn Bernardi, vanligen känd under namnet Toretto. Hos denne “måste han arbeta som en slaf,” och det kom merendels på hans lott att göra den första tillhuggningen af de statyer eller grupper, hvilka skulle utföras, enär, såsom Toretto förklarade, han kände hemligheten att “genast sätta mejseln på skinnet till den i stenen dolda figuren” ; slutligen fick han också göra efterputsningen och nödiga korrekturer. Kort efter Torettos död började Canova sitt första själfständiga arbete, som dock visade så stora brister, att han var nära att förlora modet. Han bemannade sig emellertid snart och började oförtrutet under påverkan af Michel Angelos skulpturer systematiskt bedrifva anatomiska och mimiska förstudier för bildhuggarekonsten. Resultatet häraf var “knoppen af Canovas genius,” gruppen “Dädalus och Ikarus,” som väckte stort uppseende och med ens gjorde hans namn bekant i hela Italien. Vid tjugutre års ålder kom han nu till Rom, där den grekiska antika skulpturen fängslade hans
