tillbakasatta kristendomens talan, men en kristendoms, som han helt och hållet öfverflyttade på det skönas område, i det han gjorde religionen till föremål för estetisk njutning och i legender, hänförande bilder och fromma drömmar skapade ett slags katolsk filosofi, hvilken vände sig till skönhetssinnet och fantasien. “Den glänsande stilen, landskapsmålningarna, de veka tonerna hos en bildrik poetisk prosa och det fulländade framställningssättet väckte icke mindre bifall och beundran än den religiösa tonen och det kristliga innehållet, som så väl motsvarade den rådande stämningen vid den tid, då konkordatets afslutande med glad rörelse återförde alla fromma sinnen till religionens oförgätna känslor och bruk.”
Efter hertigens af Enghien död bröt Chateaubriand med Napoleon och slöt sig till de gamla förnäma kretsar i Faubourg Saint Germain, som icke låtit vinna sig för kejsardömet; ja, han vågande till och med i den mycket spridda tidskriften Mercure de France uppträda mot Napoleons despotism. “Då under förnedringens tystnad,” skref han sålunda därstädes, “man endast hör slafvens kedja och angifvarens stämma ljuda, då allt darrar inför tyrannen och det är lika farligt att ådraga sig hans ynnest som att förtjäna hans onåd, synes det vara historieskrifvarens uppgift att hämnas folken. Förgäfves njuter Nero af sin framgång; Tacitus är redan född i hans rike; han uppväxer okänd vid Germanicus’ aska, och den rättrådiga försynen har redan åt ett obemärkt barn utlämnat världshärskarens ära.” Denna förstuckna kritik af kejsarens regering medförde genast, att Mercure de France indrogs, och tidningarnas antal, som under konsulatet varit fjorton, inskränktes numer till blott fyra.
Napoleons hat till det oberoende snillet drabbade emellertid tyngst en kvinna, som för sin själfständighet fick röna de småaktigaste förföljelser från hans sida.
Anne Louise Germaine de Staël, den berömde Neckers dotter, född 1766, död 1817 och gift med svenska sändebudet i Paris, baron Staël von Holstein, var onekligen det kejserliga Frankrikes mest betydande litterära personlighet. Genom snille, bildning och umgängesgåfvor hade hon förstått skapa sig en framstående ställning i den franska hufvudstadens högre kretsar och utöfvade ett icke obetydligt inflytande på alla dem, som samlades i hennes salong. Armfelt, som 1802 gjorde hennes bekantskap, skrifver om henne: “Hon är bra ful; hennes konversation är behaglig och uddig; men ljudet af hennes röst och det konstlade i hennes uttryckssätt göra ett obehagligt och motbjudande intryck. Hos henne såg man folk af alla slag och klasser: ambassadörer, emigranter af rang, personer, som nu bekläda ämbeten, lärde, jurister, jakobiner. Jag trodde mig ett ögonblick vara på en Vauxhall eller i ett politiskt naturaliekabinett.” Politiken lidelsefullt hängifven, fann hon sitt ideal i den af Montesquieu så högt beprisade konstitutionella rättsstaten, och detta bragte henne redan tidigt i opposition mot förste konsuln, som förvisade henne från Paris. Från hennes fäderneärfda gods Coppet i närheten af Génève dref hennes oroliga ande henne tidtals ut på resor till Italien, Tyskland, Ryssland, Sverige, och frukter af dessa utflykter voro hennes romaner “Delphine” och “Corinne,” men framför allt hennes bok om “Tyskland,” resultat af en längre tids vistelse i Weimar och Berlin och af umgänget med där bosatte tyska författare. I denna bok berömde hon "den rikedom på idéer, som förstått att bevara jämte den enskildes tankefrihet och den idealistiska filosofi, visade sig i det tyska folkets diktning och vetenskap, det religiösa sinne, som det
