Äfven denne sistnämnde tillhör det kejserliga Frankrikes förnämsta litterära förmågor. Redan som medlem af tribunatet hade han genom sitt uppträdande i en riktning, som förrådde en viss benägenhet att häfda denna institutions själfständighet gent emot Napoleon, ådragit sig dennes misshag. Benjamin Constant de Rebecque (1767—1830) omfattade för öfrigt, liksom hans snillrika gynnarinna, det konstitutionella statsskickets idé, såsom hvars förkämpe och försvarare han uppträdde. Af hans hand föreligger äfven en berömd novell, “Adolphe,” som kan sägas börja raden af århundradets romaner, hvilka befatta sig med den psykologiska analysen. Utpräglad skeptiker, plägade han säga, att “han icke trodde någon sanning vara fullständig, så länge man icke i densamma upptagit dess motsats,” och hans hela lefnad var också, så att säga, en illustration till denna sats. Hans obeständighet och vacklande ådrog honom binamnet l’inconstant; mot Napoleon uppträdde han med en häftighet, som efter dennes återkomst från Elba gaf hans anslutning till de hundra dagarnes kejsardöme en prägel af förräderi mot Bourbonerna, och då han sedermera underrättades om att den böneskrift, hvilken han ställt till Ludvig XVIII, förmått konungen att åter taga honom till nåder och öfvertygat konungen om hans trohet, utbrast han: “Det tror jag det; den hade nära på öfvertygat mig själf!”
*
Det adertonde århundradets senare del hade varit musikens gyllene tidsålder; den hade frambragt tonkonstens klassiska mästare och slutligen vid århundradets slut genom Mozart, Haydn och Beethoven bragt den till största höjd. Mozarts allt omfattande genius hade, från den enkla visan till operan, från sonaten och kvartetten till symfonien, i sin skapande kraft med fulla händer öst ur lifvets brokiga mångfald och, såsom en makt af Guds nåde, befiriat tonernaus värld ur de fjättrar, i hvilka föregående tiders stela och afmätta konvenans lagt henne. På samma gång han försonat individens inre lif med de yttre omständigheterna, hade han äfven häfdat dennes rätt mot hans omgifning, och såsom kärlekens tolk hade han i sina operor, “Figaros bröllop,” “Don Juan,” “Trollflöjten,” firat dess makt i alla dess former från dess första, halft omedvetna rörelser hos en “Cherubin” till dess allt förhärjande, allt nedslående, dämoniska raseri hos en “Don Juan” och dess luttrade, människovänliga och mest högsinnade yttringar hos en “Sarastro.” I sitt “Requiem” hade han gifvit ett innerligt uttryck åt de religiösa känslor, som katolicismen, i hvilken han uppfostrats, väckt i hans själ, och i sina symfonier hade han slutligen förenat den härligaste jämvikt af reflexion, känsla, konstnärlighet och naturlig kraft. Hos Mozart förenas och fulländas hela det adertonde århundradets alla musikaliska sträfvande och företecknas de riktningar, som efter honom skulle vidare fullföljas i det nittonde århundradet.
Mozart afled redan 1791. Fastän Haydn var född 1732, falla emellertid ett par af hans förnämsta kompositioner inom det nittonde århundradets början.
Joseph Haydn, som dog 1809, är skapare af den nyare kvartett- och symfonistilen. Han sammanfattade och utvidgade hvad hans föregångare öfverlämnat åt honom, och genom att framför allt förläna den symfoniska kompositionen form och innehåll förädlade och fördjupade han denna gren af