framstår Humboldt icke allenast såsom en oöfverträflig naturskildare, utan äfven, enligt astronomen Bruhns ord, såsom “alla tiders störste naturforskare”.
Georg Forsters skildringar hade hos den unge Humboldt tändt en liflig önskan att skåda de tropiska länderna, men det hopp han i Paris hyste att få sluta sig till expeditionen till Egypten eller följa med på den världsomsegling, som skulle sättas i verket under Baudin, gick icke i fullbordan. Förbindelser, som han knöt i Frankrike, förde honom emellertid jämte deltagaren i hans ära, botanikern Aimé Bonpland, till Madrid, där de i mars 1799 af hofvet utverkade den synnerliga ynnesten att få genomvandra de spanska generalkapitanaten I Nya Världen, ja till och med från Acapulco begifva sig till Filipinerna, från hvilka de öfver Persiska viken tänkte fullborda sin resa kring jorden.
Den 16 juli 1799 satte Humboldt vid Cumana foten på Amerikas jord, och den 6 mars 1800 anträdde han jämte Bonpland sin minnesvärda vandring öfver Venezueläs Illanos eller grässtepper till San Fernando de Apure, hvarifrån de i en pirog den 4 april uppnådde Orinoco, besökte Atures’ och Maypures’ skummande vattenfall och den 10 maj kommo till Cassiquiare, denna sällsamma biflod, som förbinder Orinoco med Amazonas. Återvägen förde dem genom de jordätande otomakernas område öfver Angostura till Barcelona vid Caribiska hafvet. Efter en utflykt till Cuba landade de båda reskamraterna i Cartagena och färdades härifrån uppför Magdalenafloden till Santa Fé de Bogotá för att därefter vandra öfver Quinditús bergskam till Quito, dit de anlände den 6 januari 1802. Den 22 och 23 juni bestego de båda vännerna Chimborazo och uppnådde en höjd af 5810 meter. I slutet af mars 1803 landsteg Humboldt i Acapulco i Mexico, som genomströfvades, hvarefter han på hemresan stannade två månader i Havanna. Då han i augusti 1804 slutligen åter landsteg i Bordeaux, medförde han rika skatter af naturalster af alla slag och en mängd iakttagelser, höjdmätningar, klimatiska observationer och anteckningar angående de genomströfvade ländernas politiska, etnografiska och ekonomiska förhållanden. Detta material bearbetade han därefter i sin beskrifning öfver Nya Spanien på ett öfverlägset sätt och i en anda, som gifvit hans århundrade dess riktning. “I allt sökte han nämligen efter jämförelsepunkter,” säger Peschel, “ty det enskildas betydelse inses först genom dess ställning till det hela”.
Omedelbart efter sin återkomst från sin stora amerikanska resa började Humboldt utarbeta de mästerliga naturskildringar, hvilka år 1807 utgåfvos och om hvilka han i sitt förord bland annat säger: “Tvekande öfverlämnar jag åt allmänheten en rad arbeten, som uppstått under åskådningen af stora naturföremål, på oceanen, i Orinocos skogar, på Venezuelas stepper, i den peruanska öknen och i de mexikanska bergen. Öfverblick af naturen i stort, bevis på krafternas samverkan, förnyelse af den njutning, den omedelbara anblicken af de tropiska länderna förunnar hvarje kännande människa, äro de mål jag eftersträfvat. Öfverallt har jag hänvisat till det eviga inflytande, som den fysiska naturen utöfvar på mänsklighetens moraliska stämning och på hennes öden. Dessa blad äro företrädesvis tillägnade betryckta sinnen. Den, som räddat sig ur det stormiga lefnadssvallet, följer mig gärna i skogarnes snår, på de oöfverskådliga stepperna och på Andeskedjornas höga kammar.”
