för F. Goebels forskningar skulle åter 1834 bli saltstepperna mellan Ural och Wolga, hvarest en krigisk höfding, för det underhåll ryska regeringen gaf honom, byggt ett slott i steppen och “undfägnade den resande med stomjölk och chateau margaux.” År 1837 anträdde Karl von Baer en botanisk resa genom norra Ryssland ända till Karahafvet och Novaja Semlja, och A. G. Schrenk utforskade samojedernas land eller den s. k. “tundran.” Slutligen anträdde A. Th. von Middendorff 1842 i sällskap med dansken Thor Branth sin resa genom norra Ryssland till Taimyrlandet, begaf sig 1844 öfver Jakutsk till Udskoj Ostrog, hvarifrån han besökte Schantaröarna i Ochotska hafvet, och vandrade därpå öfver Stanovoibergen till Schilkas sammanflöde med Argun. De rika skatter af iakttagelser han medförde vid sin återkomst till Petersburg den 1 april 1845 ha bearbetats af en hel rad lärde och äro af oskattbart värde för kännedomen om Sibirien och det nordligaste Asien.
De geografiska forskningar, hvilka utgingo från England under århundradets förra del, valde till sitt arbetsfält företrädesvis Afrika, och i synnerhet skulle de komma att vända sig om utforskandet af Nigerfloden, ett problem, som den förtjänstfulle skotske fältskären Mungo Park, född 1771, efterlämnat såsom arf, sedan han genom drunkning omkommit 1806 på den resa han året förut anträdt till Afrikas inre på uppdrag af African Association.
Detta sällskap utsände 1809 schweizaren Johan Ludwig Burchardt till Levanten för att därifrån söka följa den väg, som tysken Fredrik Hornemann 1800 beträdde för att sedermera aldrig afhöras, och öfver Fezzan söka framtränga till det af sång och saga utsmyckade Timbuktu samt fastställa Nigerns öfre lopp. Burchardt började förberedelserna till sin resa med att under en tvåårig vistelse i Syrien lära sig det arabiska språket, och då tillfället till resans anträdande lät vänta på sig, använde han tiden till att göra en utflykt till Nubien 1812 och till att två år senare, förklädd till pilgrim, företaga en färd till Mecka. Efter sju års väntan, som han användt så väl, erbjöd sig slutligen det efterlängtade tillfället, men just då karavanen från Fezzan anlände till Kairo, bortrycktes den 17 oktober 1817 den förtjänstfulle forskaren af döden. Den expedition, som den engelska regeringen 1816 utrustade för att dels till lands under Peddie, dels till sjös under kapten Tuckey utforska Niger, misslyckades alldeles, men Tuckey seglade dock några hundra kilometer uppför Kongo, i hvilken flod man trodde sig se Nigers nedre lopp.
Icke förrän år 1830 skulle emellertid Nigerproblemet lösas. Under åren 1822—1824 hade Clapperton, Denham och Oudrey med Tripolis till utgångspunkt företagit sin epokgörande resa till Sudan, vandrat tvärs öfver Sahara och för första gången skådat den af de gamla arabiska geograferna så mycket omtalade sjön Tsad. Clapperton hade därpå genomvandrat de muhammedanska rikena i mellersta Sudan till Sokoto, och Denham framträngde ända till 10 gr. sydlig bredd, men frågan om Nigerns lopp kvarstod fortfarande oafgjord. År 1825 bröt emellertid Clapperton, åtföljd af sin trogna tjänare Richard Lander, åter upp till det inre af Sudan, denna gång från Benin, och uppnådde för första gången Niger från söder. Han följde nu flodens lopp ett ansenligt stycke, men såg sig nödsakad att vända om och dog den 13 april 1827 på vägen. Hans ansträngningar hade emellertid icke varit fåfänga, ty Lander förde lyckligt
