deltog i en världsomsegling, men därunder fick tillfälle att äfven från Arica besöka sjön Titicaca, samt J. B. Portland, som 1826 till 1828 reste i Chile, Bolivia och Peru, dit slutligen äfven den framstående schweiziske zoologen J. J. von Tschudi 1838 begaf sig för att stanna till 1842, då sjuklighet tvang honom att återvända. Hans stora förtjänst är utforskandet af Perus djurvärld och det dåvarande Perus samhällstillstånd, hvarjämte han lämnade mycket viktiga upplysningar om indianstammarne i skogslandet på andra sidan Cordillererna samt den peruanska forntidens märkvärdiga kulturfolk. Hans skildringar öfver de ödsliga punas eller högslätterna mellan Andernas kedjor och Perus torra kustremsa med dess médanos eller sanddyner, ”dödens enda lifsyttring,” äro särdeles fängslande för sin åskådlighet.
Bland forskare i södra Amerika måste slutligen äfven bröderna Robert Hermann och Richard Schomburgk omtalas för sina resor, hufvudsakligen i det britiska Guyana, som Robert Schomburgk genomforskade från 1835 och från 1840 tillsammans med sin broder. På sina färder fann han den praktfulla “Victoria regia,” ett slags näckros af underbar skönhet och storlek, som prydde landets floder och sedan dess flera gånger funnits i Europas drifhus, bland andra äfven på Rosendal, dit den kom såsom en skänk af drottning Victoria till konung Oscar I. Robert Schomburgk tillkommer förtjänsten att ha beriktigat föreställningarna om sjön Parime, hvilken troddes vara så stor som Ontariosjön i norra Amerika, men i själfva verket, endast är låglandet mellan Amazonas’ och Essequibos tillflöden, hvilket under regntiden förvandlas till en vattenyta, som tillåter kanoter att utan svårighet komma ur det ena flodområdet till det andra. Vid den föregifna sjöns stränder hade, enligt legenden, “den gyllene herren,” el hombre dorado, slagit upp sina bopålar och tvättade i dess vatten bort guldstoftet från sina lemmar. Richard Schomburgk lyckades på en af sina resor bli vittne till beredningen af det fruktade pilgiftet “urari” eller “curari,” hvilket erhålles af saften af Strychnos toxifera, hvilken växt han fann blommande vid den lilla floden Pomerun.
Raden af de under århundradets förra del företagna världsomseglingarna afslutas på ett lika värdigt som betydelsefullt sätt af den expedition, som i december 1831 anträddes af kapten Robert Fitzroy med fartygen “Adventure” och “Beagle,” enär på denna resa den store vetenskapsman, som inleder en helt ny epok, Charles Darwin, såsom ung naturforskare och geolog erhöll tillfälle att undersöka Söderhafvets korallöar och om deras tillkomst uppställa sin berömda teori, enligt hvilken koralldjuren uppbygga dem från måttligt djup på land, som småningom sjunkit eller fortfarande vore stadt i sjunkande, hvarigenom de olika slags korallbildningar, som fått namn af barrierref, ringref och atoller uppstode. Man hade således i korallöarna icke att skåda uppdykandet af blifvande kuster, utan fastmer koralldjurens ansträngningar att rädda hvad redan sjunkit från att fullständigt utplånas.
*
De vetenskapliga forskningsresorna under århundradets fyra första decennier medförde ett öfvermåttan rikt naturvetenskapligt material, hvilket med flit och ifver bearbetades af Europas naturforskare. I synnerhet riktades kännedomen
