om djur- och växtriket med en oerhörd mängd af nya former, hvilka måste systematiskt ordnas, hvarför också naturforskarnes verksamhet under århundradets förra del hufvudsakligen gick ut på djur- och växtbeskrifning och de nya arternas fördelning på sina motsvarande ordningar, familjer och släkten. I spetsen för den sålunda beskrifvande och systematiserande naturkunskapen gick en fransk forskare, hvars mångsidiga och betydelsefulla arbeten sträckte sig öfver det nittonde århundradets tre första årtionden och, om icke helt och hållet nyskapade vissa grenar af naturvetenskaperna, så åtminstone reformerade och ansenligt utvidgade dem, såsom fallet var framför allt med den jämförande anatomien och läran om de förstenade lämningar af djur, hvilka under namn af “fossil” anträffas i jordens olika lager och bidraga till att karaktärisera de olika formationerna och geologiska perioderna.
Denne man var George Cuvier, född i Elsass den 23 augusti 1769, död den 13 maj 1832 i Paris, ursprungligen en föga bemärkt huslärare i en greflig familj i Normandie och föreläsare i botanik för de unge militärläkarne vid Feécamps’ militärhospital, men sedermera medlem af det franska statsrådet, upphöjd till baron och slutligen pair af Frankrike.
Cuviers stora lifsgärning var att uppställa djurrikets system på den jämförande formlärans eller morfologiens grund och utforska den “byggnadsplan,” som var förverkligad hos hvarje djurgrupp. På grund af sin fullständigare kännedom af djurkropparnes byggnad och den klarare uppfattning af deras öfverensstämmelser, som sålunda vanns genom de jämförande anatomiska studierna, kunde han i ett af sina förnämsta arbeten: “Le règne animal distribué d’après son organisation,” d. v. s. “Djurriket ordnadt efter sin organisation,” genomföra en naturligare indelning af djurriket än den, som Linné på sin tid uppställde och som icke sedan dess undergått några större förändringar eller förbättringar. Hufvudidén i Cuviers system var “läran om de fyra typer,” på hvilka systemets fyra stora hufvudafdelningar grundade sig, en lära, som kvarstod orubbad till dess att den aflöstes af den darwinska utvecklingsläran.
En annan tänke, åt hvilken Cuvier likaledes gaf ett fullständigt uttrycK, var, att de olika organen i kroppen stode till hvarandra i ett lagbundet beroende, hvilket han betecknade såsom “korrelation” och som medförde, att organen icke varierade huru som helst, utan att förändring i en riktning också medförde förändring i en annan. “Om sålunda,” sade han, “ett djurs tarmkanal är så organiserad, att den icke kan smälta annat än kött och färskt kött, så måste också djurets käkar vara afpassade för rofvets slukande, klorna för att fasthålla och sönderslita det, tänderna för att sönderskära det. Rörelseorganen i sin helhet böra vara så inrättade, att ett rof kan förföljas och upphinnas, och sinnesorganen sådana, att det märkes på afstånd. Naturen bör i djurets hjärna ha inplantat en för detsamma nödig instinkt, som gör, att det förstår att dölja sig och ställa försåt för sitt offer. Sådana äro de allmänna betingelser, som ofelbart måste uppfyllas hos hvarje djur, som är bestämdt att föra ett rofdjurs lefnadssätt. Dess släkte skulle eljes icke kunna bestå. Men underordnade dessa allmänna betingelser finnas andra, hvilka likaledes måste uppfyllas och hvilka stå i samband med det rofs storlek, art och vistelseort, för hvilket rofdjuret är bestämdt. Allt detta medför modifikationer af detaljerna i organens
