byggnad, hvilken till sina grunddrag bestämmes af de allmänna betingelserna. Sålunda finner man, och måste man finna i hvarje enskildt organs byggnad, drag, som äro utmärkande för den klass och ordning, ja, för det släkte och den art, till hvilken djuret hör.”
Genom dylika betraktelser sattes Cuvier i stånd att rätt tyda de fossila djurarternas rester och sålunda gifva kunskapen om dessa lämningar eller paläontologien en verklig och stor betydelse för zoologiens utveckling. Med ledning af de anträffade spridda och naturligtvis till största delen mycket ofullständiga rester af utdöda djurs benbyggnad lyckades Cuvier, tack vare sina grundliga anatomiska kunskaper, ådagalägga en hel värld af forntida däggdjur och kräldjur och bestämma deras plats i systemet äfvensom draga riktiga slutsatser angående deras organisation. Han visade också, att fornvärldens djur i en utsträckning, som man förr icke anat, voro olika de nu lefvande djurarterna och att de nästan utan undantag tillhörde andra släkten eller åtminstone andra arter än dessa, ja, att ju äldre de aflagringar voro, i hvilka deras förstenade lämningar anträffades, desto större blef denna olikhet.
Cuvier drog dock icke af denna olikhet den slutsatsen, att djurvärldens arter under tidernas lopp genomgått några förändringar. Han förfäktade tvärtom ända till sin död med stor ifver läran om arternas oföränderlighet, och stödde denna sin öfvertygelse, dels på den omständigheten att man från nutiden icke hade sig något bekant om arternas föränderlighet, dels äfven på sin åsikt att jordskorpans daningshistoria talade mot möjligheten af att djurvärlden småningom och långsamt skulle ha förändrats; Cuvier lärde nämligen, att jordskorpan själf icke utvecklat sig oafbrutet och småningom, utan varit utsatt för plötsliga omstörtningar, som inträffat med icke alltför långa mellanrum.
Genom denna lära, den s. k. “kataklysmteorien,” hvilken delades af många bland de med Cuvier samtida geologerna, blef hans verksamhet äfven af vikt för geologien. Han framställde densamma i företalet till sitt berömda arbete “Recherches sur les ossements fossiles,” d. v. s. “undersökningar om de förstenade benen,” och gaf sedan särskildt ut detta företal under titeln “Discours sur les révolutions de la surface du globe” eller “afhandlingar om omstörtningarna hos jordytan,” hvilket öfversattes på flera språk, äfven till svenskan. Förfärliga katastrofer hade, enligt denna lära, gång efter annan öfvergått jordytan: det fasta landet hade söndersprängts, lagren hade kastats ur sitt läge och delvis blifvit uppresta på kant, och landet hade öfversvämmats af hafvet. Hvad som då lefvat, hade tillintetgjorts; djur- och växtvärlden hade icke lämnat andra spår efter sig än de ben, skal och andra hårda delar, som kommit att ligga på hafsbottnen och skyddats därigenom att de betäcktes af lager af sand och gyttja, som afsattes på dem. Genom nya nivåförändringar hade hafsbottnen åter blifvit torrt land och på nytt hemvist för lefvande varelser, andra än de föregående, hvilka kunnat invandra från andra trakter af jorden, ty Cuvier ansåg icke, att hela djur- och växtvärlden förgåtts under dessa plötsliga, våldsamma katastrofer, hvilka icke heller för hvarje gång behöft omfatta hela jordytan.
I motsats till Cuvier förfäktade hans samtida och ämbetsbroder vid Paris’ naturhistoriska museum Etienne Geoffroy S:t Hilaire (1772—1844) arternas
