man på alla områden icke trodde sig kunna undvara en “filosofisk grundval” för vetandet, och att ingen fruktbringande vetenskaplig verksamhet kunde tänkas utan filosofisk bildning. På detta sätt bragtes äfven naturvetenskaperna i en högst olycklig förbindelse med filosofien, som föranledde deras underordnande under den senare och slutligen, till följd af de orimliga resultat detta medförde, åstadkom en fullständig brytning mellan filosofi och naturvetenskap och den öfvertygelsen, att den senares framsteg endast kunde befordras genom dess fullständiga frigörande från och oberoende af alla filosofiska system.
.jpg)
F. W. J. VON SCHELLING.
Efter en målning af Jos. Stieler.
Denna riktning, som under namn af “naturfilosofi” kallades till lif af
skolans påfve, den tyske filosofen Friedrich Wilhelm Joseph von Schelling, född i
Würtemberg den 27 januari 1775, professor i Jena, Erlangen och München,
död i Berlin 1854, gick ut på att införa de gängse filosofiska begreppen i
naturvetenskaperna, på sådant sätt, att dessa senares fakta med de förras tillhjälp
skulle tjäna till utgångspunkt för alla spekulationer öfver världsalltet, lifvet
och naturen. Den nya lärans bibel var Schellings berömda “System der
Naturphilosophie,” i hvilken han sökte “konstruera” naturen genom att från dess
högre potenser” sluta sig till dess lägre. Han åstadkom härmed i själfva verket
emellertid endast en poetisk-symbolisk tolkning, genom hvilken naturens former
och krafter uppfattades såsom ett gradvis skeende närmande till medvetenhetslifvet.
Han byggde på analogien och hade så stort förtroende till denna, att han
på dess grundval trodde sig kunna uppföra en “spekulativ fysik,” som icke
blott skulle visa naturvetenskapernas resultat i ny belysning, utan slutligen
träda i deras ställe. Naturen kunde endast fattas “inifrån” genom att skådas
såsom den synliga anden. Genom att anlägga rent utvärtes och empiriska syn-
