punkter hade Bayle och Newton fördärfvat fysiken, liksom Bacon fördärfvat filosofien! Enligt Schelling kunde naturföreteelsernas innersta väsen nämligen icke förstås därigenom att den ena företeelsen förklarades med tillhjälp af den andra, utan därigenom att alla uppstode från en gemensam grund, och däri bestode naturens enhet. Den empiriska naturforskningen såge icke naturföreteelsernas symboliska betydelse, utan förklarade endast deras yttre sken och ansåg sig därmed ha förklarat allt.
Med ett dylikt betraktelsesätt kunde man naturligtvis komma långt, och de konstlade mellan naturvetenskapliga lagar och filosofiska talesätt skapade analogierna voro så långt ifrån att medföra en eftersträfvad förklaring och riktig tydning af naturföreteelserna, att de i stället verkade förvirrande och slutligen urartade till en alldeles obegriplig fraseologi, hvilken man numer skulle betrakta som en sjukligt öfverretad hjärnas fantastiska och innehållstomma alster. De orimligaste föreställningar togo sig också form och uttryck, framför allt i den för öfrigt begåfvade och kunnige zoologen Lorenz Okens (1779—1851) skrifter och i den af honom grundade tidskriften “Isis.” Detta hindrade emellertid icke, att Schellings ståndpunkt omfattades af många af hans samtida naturforskare, hvilka visserligen insågo naturformernas släktskap, men dock icke kunde försona sig med den föreställningen, att de verkligen härstammade från hvarandra. Schellings naturfilosofi skiljer sig nämligen från den moderna utvecklingsläran icke allenast därigenom att den ringaktar det mekaniska sammanhanget, utan äfven därigenom att den förnekar en faktisk öfvergång från det ena steget till det andra. Själfva naturens eller det absolutas producerande verksamhet, hvilken sålunda icke själf, utan endast i sina produkter framträdde för erfarenheten, komme däremot till uttryck blott genom en rad af former. Släktskapen mellan dessa former funnes i naturens inre, i gudomens skapande fantasi, men icke mellan själfva de verkliga, befintliga grupperna af naturväsen.
Denna ståndpunkt hyllades också af den berömde zoologen och paläontologen, schweizaren Louis Agassiz, död såsom professor i Cambridge i Massachusetts i Nordamerika, den sista förkämpen af någon betydenhet för arternas enhet, härstamningslärans afgjorda motståndare och afslutande det skede i zoologiens historia, som inleddes af Cuvier och naturfilosoferna. Enligt Agassiz’ åsikt hade ”inom hvar och en af de hufvudtyper, i hvilka djurriket indelades, lägre former undan för undan efterträdts af högre, så att man bland de fossila djuren finner formserier, hvilka kunde jämställas med den serie af olika utvecklingsstadier, som nu lefvande djur under sin individuella tillvaro ha att genomgå.” I all sin öfverdrift innebär detta påstående dock ett erkännande af sambandet mellan de nu lefvande och de fossila arterna, men detta samband uppfattades af Agassiz såsom en “yttring af planmässighet i naturen och uttryck för den enhetstanke, som låge till grund för skapelsen, men alldeles icke som ett bevis på, att de djur, som nu lefva, skulle härstamma från de fornvärldsdjur, hvilkas rester anträffas i under förgångna geologiska perioder afsatta lager.” Enligt Agassiz’ lära vore “arterna oföränderliga och deras lifslängd, liksom individens, begränsad af naturens lagar. Sedan den djurvärld, som tillhört en viss geologisk period, utslocknat, alstrades genom en öfvernaturlig skapelseakt en ny djurvärld, bildad enligt samma principer som den föregående, endast
