och en lång, men ombytlig sommar förklarar, hvarför i Alperna de ständigt gröna barrträden rycka så nära snögränsen, medan i Lappland löffällande träd med späda, liksom örtartade blad våga sig upp under så höga breddgrader.
Humboldt bekräftade 1817 Wahlenbergs lag, att värmens fördelning inom årstiderna är af vida större inflytande på växternas utbredning än årets medelvärme, och klargjorde därjämte skillnaden mellan ö- och fastlandsklimatet på det väl valda exemplet, att i England myrten, camelior, fuchsior öfvervintra i det fria på kusten af Devonshire, men drufvorna på vinstocken icke nå sin mognad. Han sökte därnäst fastställa, huru hög uppvärmning vissa för människan betydelsefulla växter, såsom kakao, pisang, kaffe, dadelpalmer, oranger, olivträdet, vinstocken, behöfva till att fullständigt afsluta kretsloppet af sina lefnadsförrättningar, och fann, att det icke allenast var värmen, utan äfven ljusmängden, af hvilken utvecklingen af bladgrönt beror, som utöfvade inflytande, ty i norra Frankrike alstras till följd af den därstädes rådande molnhöljda himlen intet drickbart vin, ehuru de termometriska betingelserna förefinnas.
Tre år efter utgifvandet af Humboldts grunddrag af växtgeografien 1820 utgaf Augustin Pyrame de Candolle (1778—1841) en skrift, i hvilken han ådagalade de meteorologiska krafternas inflytande på växtens lif och utveckling och visade, hvarför hartsrika växter eller sådana, som beklädas af bark, lätt uthärda hårda vintrar och alpväxterna, som fordra ett större mått af ljus, men föga värme, förkrympa i det heta slättlandets luftlager, samt hvarför en växts fuktighetsbehof växer med dess bladskruds yta och plantor med håriga blad eller med sådana, som äro små, hårda och mindre öppna genom porer, uthärda en starkare torka.
Mängden nya växtarter, som upptäcktes, ökades oupphörligt med hvarje ny forskningsresa. Från de 6,000 växtarter, som beskrifvits på Linnés tid, hade antalet fullkomligare växtarter 1817 stigit till 38,000 och mängden af ofullkomligare till 60,000, och redan 1823 angaf dansken Fredrik Schouw de förras antal till 40,000. Schouws stora förtjänst är äfven att genom sin handbok i växtgeografien ha tillämpat den botaniska statistiken såsom ledande synpunkt vid begränsningen af de olika florornas områden.
De olika ländernas och världsdelarnes växtarter funno också en flitig bearbetning, och en mängd floror öfver hela trakter af jorden utgåfvos. Verksamheten på artbeskrifningens område var sålunda mycket liflig, men hand i hand med denna gingo också sträfvandena att på ett naturligare sätt gruppera och sammanföra den rika mångfalden af olika arter och bringa reda i deras kaos. Linnés sexualsystem var icke längre tillfyllestgörande och kunde på grund af sin artificiella beskaffenhet i längden icke tillfredsställa vetenskapens kraf, hvarför man småningom sökte ersätta detsamma med andra s. k. “naturliga system,” grundade på växternas inbördes frändskap.
Sålunda förskaffade sig Antoine Laurent de Jussieu (1789—1824) rykte för sitt naturliga system, ehuru detta antogs först trettio år efter det han uppställt detsamma. Hans system utbildades sedermera ytterligare af den ofvannämnda A. P. de Candolle, och sedermera förbättrades växtarternas systematiska fördelning i väsentlig grad af engelsmannen Lindley 1834 och tysken End-
