lär, att under ojämn världstäflan eller långvarigare stillastånd partiell förminskning och slutligen tillintetgörelse af nationalrikedomen nödvändigt måste inträda; ty med staternas lefnadsöden förhåller det sig som i naturen, i hvilken, enligt Goethes djupsinniga uttalande, ‘i rörelse och tillblifvande icke finnes något uppehåll och som hängt sin förbannelse vid stillaståendet. Endast ett allvarligt upplifvande af kemiska, matematiska och naturhistoriska studier kan möta ett från denna sida inbrytande ondt. Människan kan icke inverka på naturen, icke tillägna sig någon af hennes krafter, om hon icke känner naturlagarne i enlighet med deras mått och talförhållanden. Äfven härvid ligger makten hos folkets intelligens. Den stiger och sjunker med denna. Veta och kunna äro mänsklighetens glädje och rätt; de äro delar af nationalrikedomen, ofta en ersättning för de fördelar, som naturen utdelat i alltför kargt mått. De folk, som stå tillbaka i den allmänna industriella verksamheten, i mekanikens och den tekniska kemiens användande, i sorgfälligt urval och bearbetning af naturliga råämnen, de folk, hos hvilka aktningen för en sådan verksamhet icke genomtränger alla klasser, skola oundvikligen sjunka ned från sitt välstånd. De skola göra detta så mycket mera, som angränsande stater, hos hvilka vetenskap och industriella konster stå i liflig växelverkan med hvarandra, skrida framåt liksom i förnyad ungdomskraft.
Förkärleken för yrkesflitens upplifvande och för de delar af naturvetenskapen, hvilka omedelbart inverka på denna — ett karaktäristiskt kännetecken för vår tidsålder — kan hvarken bli skadlig för forskningarna på filosofiens, fornkunskapens och historiens område eller beröfva de bildande konsternas ädla verk fantasiens allt lifvande fläkt. Där, under skydd af visa lagar och fria institutioner, kulturens alla blommor kraftigt utveckla sig, där blir i fredlig täflan intet andens sträfvande fördärfligt för ett annat. Hvart och ett bjuder staten egna, olikartade frukter: de närande, som lämna människan utkomst och välstånd, och den skapande inbillningskraftens frukter, hvilka varaktigare än till och med detta välstånd med berömmelse föra kunskapen om folken till den senaste eftervärld. Spartanerna bådo, trots den stränga doriska sinnesarten, att “gudarne måtte förläna dem det sköna till det goda.”
Men liksom i dessa idéernas och känslornas högre kretsar, i historiens, filosofiens och vältålighetens studium, så är också i naturkunnighetens alla delar det första och upphöjdaste målet för andlig verksamhet ett inre, nämligen upptäckandet af naturlagar, utgrundande af lagenlig gestaltning i formerna, insikten i det nödvändiga sammanhanget hos alla förändringar i världsalltet. Allt hvad som af detta vetande strömmar öfver i folkens industriella lif och yrkesflit, uppspringer af den lyckliga sammanlänkning af mänskliga ting, i kraft af hvilken det sanna, det upphöjda och det sköna liksom afsiktslöst träda i evig växelverkan med det nyttiga. Landtbrukets fullkomnande genom fria händer och på jordegendomar af mindre utsträckning, de från besvärande skråtvång befriade manufakturernas uppblomstring, handelsförhållandenas mångfaldigande och ett obehindradt fortskridande i mänsklighetens andliga kultur liksom i de borgerliga inrättningarna stå — den nya världshistoriens allvarsamma bild påtvingar äfven den mest motsträfvige denna tro — i ömsesidigt, varaktigt verksamt samband med hvarandra.”
