dela fibrerna genom att fukta dem. Hans beskrifning granskades och hans metod erkändes, men ännu hade täflingen stått öppen en alldeles för kort tid, hvarför prisets utbetalande tills vidare uppsköts.
Sedan Girard erhållit patent, gällande för fem år, på sin uppfinning, lagade han sig genast till att utföra sitt system i stort för att vid täflingstidens slut kunna uppträda icke allenast med en maskin, utan med en på denna maskin grundad fabrik och med praktiska resultat, som kunde bekräfta lösningen af den förelagda uppgiften. Då samtidigt hans far Henri de Girard dog och åt sina söner efterlämnade 700,000 francs, grundade dessa med penningarna ett linspinneri vid rue Meslay i Paris och kort därefter ett vid rue Charonne. Allt gick förträffligt; fabrikerna arbetade med framgång, Napoleon besökte dem, hans minister, grefve de Chaptal, som åtföljde honom, framlade prof på maskinspånaden och af denna framställd väfnad, och Napoleon var öfvertygad om att problemet var löst, såg genast de ofantliga fördelar, som den första besittningen af dessa maskiner måste medföra för Frankrike, och skref den 12 maj 1812 två bref till sin handelsminister med befallning att sammankalla juryn och påskynda dess utlåtande. Så nära var Girard att vinna priset, besittningen af den utfästa millionen — och ändå skulle det för alltid undanryckas uppfinnaren. Napoleon anträdde sitt tåg till Ryssland, fälttågets olyckliga utgång, den tillintetgörande kampen i Tyskland, Napoleons fall — alla dessa händelser trädde emellan, och juryn kom aldrig att sammanträda. Ett ännu hårdare slag förestod emellertid Philippe de Girard. I den vissa tillförsikten att erhålla millionen hade han 1812 utsträckt sin affär mera än hans medel tilläto, och då med de politiska omstörtningarna också handelskriserna inställde sig och många af hans kunder måste stoppa, såg sig Philippe plötsligt försatt i en förtviflad belägenhet. Han sökte emellertid upprätthålla sitt företag med alla möjliga medel. Men äfven under dessa hårda ödets slag vaknade hos honom förbittringen mot hans fosterlands fiender och dref honom till att uppfinna en sexpipig, reffad kanon, som betjänad af fyra man förmådde aflossa 30 skott i minuten, icke medelst krutgasernas expansion, utan med ångans tillhjälp. Generalerna Oudinaud, Gourgaud och Paixhans voro alldeles häpna öfver detta mordvapens verkan, men där var icke längre tid att använda denna uppfinning. Girards mitraljös, ty som en sådan måste den betecknas, kom icke mer än en gång i bruk från Montmartre, då den betjänades af Philippe de Girard, Constant Prévost och målaren Horace Vernet!
Kejsardömets fall var också Girards. Hans tordringsägare blefvo besvärliga, ty utsikten till att han skulle erhålla den utfästa millionen var numer försvunnen. En af dem hade redan förskaffat sig bysättningsutslag på Girard, och den senare visste väl, att han icke skulle återfå sin frihet, förrän han betalt ända till sista öret, — då på en gång Napoleons återkomst från Elba uppfyllde honom med nytt hopp, som dock för alltid släcktes i blodbadet vid Waterloo. Det allmänna stilleståndet i all handel och vandel medförde äfven, att Girards fabrik vid rue Meslay stod stilla, och den olycklige uppfinnaren vandrade, dömd till overksamhet, förtviflad omkring mellan de otvergifna spinnmaskinerna. Då träffades han af en annu bittrare smarta. I vå af hans verkmästare, som han alltid behandlat med godhet och välvilja, flyttade nämligen i hemlighet öfver till
