England, men togo med sig kopior af Girards maskiner och patentbrefven på dem, hvilka de därstädes sålde för 25,000 pund sterling. Ja, dessa båda män, hvilkas namn, Lanthoir och Cacchard, historien brännmärkt och uppspikat på sin skampåle, blygdes icke att utgifva ritningarna till linspinnerimaskinerna som sin egen uppfinning och helt och hållet förtiga Philippe de Girards namn. De praktiske engelsmännen insågo snart systemets värde och började genast tillämpa detsamma med energi. Horace Hall, ett värdigt motstycke till de båda franska verkmästarna, köpte principen, förhemligade dess härkomst, gick länge och gällde för dess genialiske uppfinnare och uttog den 16 maj 1816 patent på ett linspinneri med maskiner, och då han omsider afslöjades, befanns, att den af honom för patentets erhållande inlämnade beskrifningen var en ordagrann öfversättning af Girards patentbeskrifning.
Hvad Girard själf beträffade, kunde han icke utan fara för att förlora sin frihet längre stanna i sitt fosterland, utan måste, så mycket det än kostade på honom att lämna Frankrike, antaga ett anbud, som gjordes honom från Österrike, att därstädes inrätta en maskinbyggnadsanstalt för linspinneri. Anstalten kom också till stånd och utvecklades i början med framgång, men fel, som dess entreprenörer mot Girards gensägelser begingo, skadade företaget, och med dess upphörande 1825 var det också slut med Girards ställning i Österrike. Till Frankrike kunde han icke återvända, och under dessa förhållanden antog den snillrike ingeniören en anställning vid bergsbruket i Polen, som erbjöds honom af den ryska regeringen. Icke förr än 1844 skulle emellertid Girard erhålla rättvisa, då han, numer en ålderstigen gubbe, med anledning af industriutställningen återvände till Paris och med egna ögon skådade den utställning af sina uppfinningar, som hans vänner föranstaltat och sammanfört, sina lampor, sina meteorologiska instrument, sina vapen, sina landtbruksapparater, sina maskiner för sockerfabrikation, sina ångmaskiner och ångpannor och framför alla sina maskiner för linspånad. Utställningsjuryn tillerkände honom enhälligt guldmedaljen, och man sökte att åt den 70-årige Cirard utverka en lifstidspension och hederslegionens kors, men handelsministern ville icke lämna sin medverkan härtill. Han motarbetade hos kabinettets chef, den högmodige och halsstarrige Guizot, alla ansträngningar, som Girards vänner gjorde, och var till och med nog oförsynt att förklara, att “Girard ännu icke gjort sig förtjänt af hederslegionen.” Girard afled också den 26 augusti 1845 utan att af borgarkungens, Ludvig Filips, regering erhållit det erkännande, långt mindre då den belöning, som tillkom hans förtjänster. Eftervärlden har sökt godtgöra hvad som förbrutits mot honom, men först efter februarirevolutionen 1848 blef det den store kejsarens brorson förbehållet att erinra sig Girards familj; 1853 tillerkändes denna en nationalbelöning af 12,000 francs årligen.
Vid ett franskt namn från århundradets början knyter sig slutligen äfven en annan industri, som i Frankrike haft att fägna sig åt större uppsving än linspånaden och linneväfnadsfabrikationen. Men äfven här ingrep Napoleon med sin allt omfattande blick och godtgjorde den skada, som först skräckregeringens vilddjur i blind förstörelselusta och blodgirighet och sedermera det korrumperade och slöa direktoriet åstadkommit i tanklös grymhet. Båda täflade nämligen med hvarandra att förstöra en af Frankrikes idogaste städer och att