allt att finna lagarne för dess förtätning, hvilket åter föranledde hans konstruktion af kondensatorn och dess pump eller, såsom han kallade det, den förbättrade Newcomens atmosferiska maskin. Nästa steg var att ersätta luftens tryck på pistonen med ångtryck, och därmed hade han omskapat den atmosfäriska maskinen till en verklig ångsmaskin.
Genom sin bekantskap med den synnerligen duglige och förmögne järnvarufabrikanten Matthew Boulton i Scho vid Birmingham 1773 erhöll Watt en förlagsman och kompanjon, i förening med hvilken han kunde återupptaga arbetet på sin ångmaskins förbättring. Watt flyttade nu till Birmingham, och kort därefter stod i Soho en stor Watts maskin. Som denna emellertid var mycket dyrare än Newcomens, gick det icke så lätt att förmå grufägarne att köpa den, hvarför Watt och Boulton, för att få den i arbete, erbjödo sig att uppställa sin maskin utan betalning, om de blott fingo tredjedelen af det kol, den inbesparade. Det visade sig, att detta var en god affär, ty från en enda grufva hade de på detta sätt 45,000 kronor om året. Framgången var nu gifven, men under de följande åren uppbjöd Watt hela sin uppfinningsförmåga för att förbättra maskinen och i första rummet förvandla dess upp- och nedgående rörelse till en kringvridande rörelse, så att maskinen funde få en allmängiltig användning såsom motor till hvarje arbetsmaskin, som drefves af en axel. På detta sätt kom han att konstruera sin dubbelverkande maskin med excenterskifva och centrifugalregulator. En förbättring å denna maskin gjorde densamma till expansions— eller högtrycksmaskin med en ångtrycket angifvande indikator. Med sin sålunda förbättrade maskin skapade Watt betingelser för en verksamhet, om hvars mångsidighet ingen drömt, men trots de många efter honom uppfunna förbättringarna af enskilda maskindelar och olika maskinformer, äro hufvuddragen likväl än i dag desamma.
Watts samarbete med Boulton var lyckligt. Den senare ombesörjde uppfinningens affärssida, medan Watt satt i lugn och ro med sina tankar och vetenskapliga arbeten. År 1790 köpte han sig en landtegendom i Heathfield i närheten af Birmingham, och här hade han ett hem, som var samlingsplats för en stor krets af vänner ända till hans död, som inträffade 1819.
I Englands Pantheon, Westminster Abbey, reste hans fosterland åt honom en minnesvård “icke för att föreviga hans namn, som skall lefva, så länge de fredssälla vetenskaperna blomstra, men af tacksamhet till ångmaskinens förbättrare, som riktade sitt lands hjälpkällor, ökade människosläktets makt och blef världens sanne välgörare.”
*
Ett öfvermåttan viktigt bidrag till människans trefnad, liksom också ett viktigt villkor för hennes verksamhet, är belysningen, och det är svårt att undertrycka sin förundran öfver att ett så viktigt kulturmoment hela århundraden igenom icke utvecklats och endast undergått högst obetydliga förbättringar. Det nittonde århundradet stod vid sin början i detta hänseende på ungefär samma punkt som slutet af det adertonde, och framstegen under dess första årtionden voro icke heller betydande. Så mycket större blefvo de emellertid vid århun-
