den preussiska adeln från Mark denna egendomliga prägel, som, enligt Karl | Hillebrands anmärkning “utgör en blandning af tysk stelhet, slaviskt prål och fransk skärpa i uppfattning och omdöme.” Den store Fredriks politik och föredöme hade därjämte tillåtit en annan samhällsklass att utveckla sig och göra sig bemärkt. Under hans fördragsamma styrelse, som tillät “en hvar att bli salig på sin façon,” hade nämligen judarne omsider vågat träda ut ur det slags moraliska ghetto, inom hvilket de dittills nödgats hålla sig. Med den för deras skaplynne betecknande smidigheten hade de hastigt inrättat sig efter de nya förhållandena och i sin ordning skyndat att tillägna sig den franska civilisationens frukter. I besittning af rikedom och sin tids hela intellektuella bildning, hade det judiska samhällets medlemmar i Berlin sökt närma sig andra kretsar samt också funnit tillmöteskommande, icke hos det borgerliga elementet, som fortfarande hyllade alla gamla fördomar, men väl hos aristokratien, hvars medlemmar, i synnerhet de yngre, vantrifdes vid det dystra och tråkiga preussiska hofvet och gärna blefvo umgängesvänner i de rika judiska familjerna, i hvilka ett fördomsfritt och intelligent samkväm rådde och hvilkas vackra och älskvärda döttrar erhållit den mest vårdade uppfostran och i många fall hemfördes som brudar åt högättade aristokrater. Men jämte den preussiska högadelns medlemmar infunno sig äfven de främmande diplomaterna, statsmän, skriftställare, lärde och konstnärer, hvilka senare alltför gärna begagnade sig af tillfället att åstadkomma någon omväxling i sina egna trånga husliga villkor, utan att för den skull behöfva taga sin tillflykt till ölstugan och tobakskollegiet.”
Den berömde Moses Mendelssohn, modellen till Lessings “Nathan den vise,” Kants vän och den engelska deismens tolk, var den första länken, som sammanhöll alla dessa olika element och i sitt gästfria hem mottog “upplysningens vänner.” Efter honom samlade sedermera Henriette Herz, kallad den “vackra cirkassiskan” och gift med doktar Marcus Herz, i sitt hus en talrik skara vänner och beundrare, till hvilka senare bland andra hörde Wilhelm von Humboldt och Ludvig Börne. I hennes salong möttes Berlins alla kvinnliga celebriteter, ädlingar och diplomater, skriftställare och konstnärer. Hennes intimaste och mångårige beundrare var likväl den berömde protestantiske predikanten, teologen och filosofen Friedrich Ernst Daniel Schleiermacher (1768—1834), och hos Henriette Herz. träffade denne för första gången den unge Friedrich Schlegel (1772—1829), med hvilken han ingick ettt nära vänskapförbund och hvars bekantskap skulle utöfva ett stort inflytande på honom.
Mystiker och skeptiker, hade Schleiermacher under sin första ungdom kännt sig, så att säga, förkväfd af sin faders och sina lärares, de mähriska brödernas, stränga renlärighet. Han var emellertid i besittning af en sällsynt smidig begåfning, en skarp och djup uppfattning, stor talare och mycket arbetsam. På Henriette Herz’ och Friedrich Schlegels tillskyndelse skref han sitt första, ryktbaraste arbete: “Tal öfver religionen till de bildade bland hennes föraktare.” Sedermera lät han af Schlegel omvända sig till de nya principer, som denne ville införa i litteraturen och lägga till grund för en ny “romantisk” poesi, som erkände skaldens godtycke och oberoendet af alla lagar. Schleiermacher blef den nya “romantiska” skolans teoretiker, predikade “individens helgelse,” “ursprunglighetens dyrkan,” “lifvets ombildning till konst och poesi,”
