också sällskapskretsarnes bortskämda gunstling, och trots allt voro de år, han tillbragte därstädes, de lyckligaste af hans lif; han kunde också sedermera berömma sig af att “icke ha lätit sin vackra ungdom ömdkligt förrinna och att ha lämnat lifvets bord under fullt rus och som en mättad gäst.”
August Wilhelm Schlegel (1767—1843) var icke på långt när så väl utrustad på hufvudets vägnar som hans broder Friedrich, men ägde en formell och filologisk talang, som kon honom väl till pass i hans äldre efterbildningar af den klassiska poesien och förvärfvade honom obestridliga förtjänster genom hans öfversattningar till tyskan af Shakespeares och Calderons dramatiska arbeten. Hans första hustru Karoline Michaelis, “Dame Lucifer,” som Schiller kallade henne, dotter till den berömde teologen i Göttingen, tillhörde äfven sin tids mest begåfvade kvinnor, för hvilka likväl en strängare sedlig uppfattning af lifvet var främmande, men som genom det inflytande hon utöfvade på sin omgifning spelade en viktig roll. Hon hade förut varit gift med en d:r Böhmer, men blifvit änka och sedermera i Mainz blandat sig i tidens politiska strider och af denna orsak kastats i fängelse, ur hvilket hon befriades genom A. W. Schlegels och andra vänners inflytande. Då hon sedermera såsom Schlegels hustru lärde känna filosofen Schelling, lät hon skilja sig från Schlegel för att kunna äkta denne.
A. W. Schlegel blef den, som skulle orientera madame de Staël, “stormen i kjortlar,” såsom hon benämndes i Berlins och Weimars litterära kretsar, i de tyska förhållandena, och sedermera blef han hennes gäst på Coppet. Under fälttåget 1813 och 1814 var han den svenske kronprinsens sekreterare, och slutligen blef han 1818 professor i Bonn, där hans omåttliga fåfänga och förnäma uppträdande gåfvo Heine anledning till följande skildring: “Än i dag känner jag den heliga rysning, som genomilade min själ, då jag stod framför hans kateder och hörde honom tala. Jag bar då för tiden en hvit frisrock, långt, blondt hår och inga handskar. Herr August Wilhelm Schlegel var ännu klädd helt och hållet efter senaste Parismod; han var alldeles parfymerad af fint umgänge och eau de mille fleurs; han var själfva prydligheten och elegansen, och då han talade om Englands storkansler, tillade han: ‘Min vän,’ och bredvid honom stod hans betjänt i friherrligt Schlegelskt livré och putsade vaxljusen, som brunno i armstakar af silfver och stodo bredvid ett glas sockervatten framför undermannen i katedern.”
*
A. W. Schlegel deltog jämte sin broder Friedrich i den romantiska skolans grundande och uppträdde framför allt mot den klassiska riktningen, som representerades af Schiller och i synnerhet af Goethe.
Redan Herder hade fäst uppmärksamheten på de oupplösliga band, som fäste människan vid förgångna släkten och vid den natur, som omgifver henne, och då Friedrich Schlegel utförde sin enda sanna, men verkligt stora vetenskapliga bedrift och grundade studiet af sanskrit, öppnade han för den europeiska kulturen en alldeles ny bana. I sina sträfvanden att lösgöra sig från antikens mönster vände sig också romantikerna å ena sidan till den medeltida tyska folkdikten och den romanska poesien och å andra sidan till den orientaliska litteraturen.
