det fantastiska förenade sig med de andliga känseltrådarnes finhet till en sällsam blandning af produktiv och kritisk talang.” Tieck sökte frambesvärja hela medeltiden med dess romantiska förtrollning; i medeltiden fann han den “månklara, trolska natten,” som lyser i sägner och legender, där sökte han “den fromma tron, barnasinnet, hälsokällan för samtidens alla brister.” I sina båda dramatiska skapelser: “Den heliga Genoveva” och “Octavianus,” lyckades han emellertid icke återgifva hvad han sökt, hvaremot han med större framgång förnyade äldre tyska dikter och därmed väckte intresset för den tyska folkvisan, af hvars alster Achim von Arnim och Clemens Brentano mellan 1805 och 1808 utgåfvo en samling under namn af “Gossens underhorn.”
Hos den genialiske Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776—1822) nådde godtyckligheten och ironien i förbindelse med smaken för det fantastiska och rysliga sin höjdpunkt. Preussiskt regeringsråd i Warschau 1804, förjagades han därifrån af det napoleonska regementet och flackade en tid omkring med en resande teatertrupp såsom dekorationsmålare och kapellmästare, blef därpå musikdirektör i Liepzig och Dresden under det minnesvärda året 1813, återkom följande år till Berlin och inträdde åter i preussisk statstjänst såsom bisittare i kammarrätten. Han började nu föra ett egendomligt dubbellif, om dagarne som flitig och samvetsgrann tjänsteman, om kvällarne åter såsom medlem af Scrapionsbröderna, hvilka plägade samlas i Luther och Wegeners vinkällare I Berlin, där äfven den framstående skådespelaren Ludwig Devrient plägade infinna sig, och om nätterna, berusad af musik och vin, som författare af romantiska äfventyr och berättelser med det mest fantastiska, men ofta också hemskaste och mest demoniska innehåll. Skrämd af de spökgestalter hans penna utkastade på papperet, bad han ofta sin hustru vaka hos sig för att förjaga hans skräck, och med ett sällsynt tillmötesgående plägade hon vid dylika tillfällen stiga upp, kläda sig, taga sin stickstrumpa och hålla den orolige författaren sällskap till dess han slutat. Hoffmann är än i dag en af de mest lästa af de romantiska författarne; eget nog har hans författareskap vunnit mesta erkännandet i Frankrike, och i den bekanta operetten; “Hoffmanns äfventyr” har Jacques Offenbach gifvit en fin musikalisk tolkning åt ett par af hans berättelser.
Tiecks författareskap blef genom bekantskapen med Wilhelm Heinrich Wackenroder (1772—1798) af betydelse äfven för konstens teori. Vid påsktiden 1793 företogo Tieck och Wackenroder en upptäcktsresa genom Tyskland, ströfvade omkring i dess kyrkor och på dess kyrkogårdar, drömde vid Albrecht Dürers och Peter Vischers grafvar och sågo i det gamla Nürnbergs konst den af “lif vimlande skola,” i hvilken den tyska konsten skulle återhämta nya krafter och undfå en föryngrad gestalt. Deras svärmeri för konsten erhöll en religiös anstrykning, och konst och religion öfvergingo i hvarandra; själfva konsten blef innehållet i en ny religion, men snart blef också religionen konstens innehåll.
Den fromma konstandakt, som andades i Wackenroders lilla bok: “En konstälskande klosterbroders hjärteutgjutelser” och i Tiecks novell “Franz Sternbalds vandringar,” hade en alldeles bestämd oppositionell tendens, ty med sin lära om konstens pånyttfödelse ur känslans djup uppträdde den afgjordt mot klassikernas antika formstudier: Men då också konsten framställdes som känslans och sinnelagets högsta uppenbarelse, så framträdde med detsamma de fina