förenas i ett statsråd, som arbetade under konungens ögon och ordförandeskap, hvarigenom bättre öfversikt erhölles öfver förvaltningsgrenarnes tillstånd samt öfverensstämmelse och enhet i deras ledning; ärendena borde fördelas efter deras naturliga olikhet och deras handläggande öfverlämnas åt ett så litet antal ämbetsmän som möjligt, men dessa ämbetsmän i stället utrustas hvar och en i sin stad med stor frihet och motsvarande ansvarighet.”
Stein hatade djupt byråkratien och skref ännu på sin sena ålderdom: “Vår olycka är, att vi regeras af besoldade, boklärda, intresselösa, egendomslösa buralister. Det går så länge det går. Dessa fyra ord: besoldade, boklärda, intresselösa, egendomslösa innehålla andan i vår själlösa regeringsmaskin. Det må regna eller solen må skina, pålagorna må stiga eller falla, man må förstöra gamla rättigheter eller låta dem äga bestånd, man må göra alla bönder till daglönare och i stället för lifegenskapen under godsherrn sätta lifegenskapen under judar och ockrare — allt detta bekymrar dem icke. De lyfta sin aflöning ur statskassan och skrifva, skrifva, skrifva på tysta, med väl stängda dörrar försedda byråer och uppfostra sina barn till lika brukbara skrifmaskiner.”
Stein tänkte äfven på att inrätta provinsialständer och en nationell representation af riksständerna, men under trycket af stundens behof, hvilkas afhjälpande brådskade, uppskötos dessa planer.
Hand i hand med de sociala och administrativa reformerna gick reorganisationen af armén. Efter den gamla preussiska arméns tillintetgörelse vid Jena gällde det att i en ny anda och i nya former återställa landets försvarskrafter. Det var ingen lätt sak att så godt som midt under fiendens ögon, med de inskränkta tillgångar, Napoleon lämnat Preussen, och med det ringa antal trupper, segraren tillät den besegrade att underhålla, skapa en ny armé, som i händelse af krig kunde förstoras med en krigsduglig öfvad reserv. Men äfven för att lösa denna uppgift fann Friedrich Wilhelm III lämpliga personer, öfverstelöjtnant Neithard von Gneisenau (1760—1831), majorerna von Grolman och von Boyen och den som militärförfattare mycket framstående Karl von Clausewitz (1780—1831). Främsta rummet intages emellertid af generalmajoren Scharnhorst.
Gerhard Johann David Scharnhorst var bondson från Hannover, född den 12 november 1755, död den 28 juni 1813. Trots sin låga börd valde han den militära banan och slöt sig till grefve Wilhelm af Lippe-Bückeburg, om hvilken Gneisenau i ett bref säger, att han, som dog sex år före Fredrik den store, “redan fullständigt utarbetat 1813 års levée en masse med landtvärn och landstorm, hela det moderna militära systemet från dess grundlinjer ända till dess minsta detaljer.” År 1801 trädde Scharnhorst i preussisk tjänst och utmärkte sig under fälttåget 1807. Efter freden i Tilsit befordrades han till generalmajor och blef faktiskt, om också icke till namnet, krigsminister.
“De tankar, som lågo till grund för den nya preussiska arméns upprättande och hvilka, liksom en i vapen och vishet fullrustad Minerva, framsprungo ur Scharnhorsts hufvud, voro,” säger Pertz, “att sätta hela folket i försvarstillstånd; förädla krigstjänsten genom allmän värnplikt utan tillåtelse till friköp; att hastigt och väl utbilda massorna; höja officerarne i sedligt och vetenskapligt hänseende; genomföra sträng likhet i rättigheter och plikter för alla utan afseende på börd;
