låta soldaten avancera efter förtjänst ända till de högsta graderna, under fredstid i mån af kunskaper och bildning, i krig på grund af utmärkt tapperhet och duglighet; grunda krigstukten på fosterlands- och hederskänslan och afskaffa det förnedrande prygelstraffet och gatloppet; införa enkelhet och lätthet i såväl den enskildes som hela arméns rörelser; inskränka den själsmördande och tryckande exercisen; allt under ledning af insiktsfulla, karaktärsfasta befälhafvare.”
I denna anda företogos också de reformer, för hvilkas genomförande en “militärorganisationskomité” under Scharnhorsts ledning tillsattes. En mängd gamla odugliga befälhafvare aflägsnades och officerskåren rensades, värfningarna i utlandet upphörde, de vanärande straffen afskaffades, krigsartiklarne mildrades, och förbättringar infördes i tjänstgöring, beklädnad, packning och beväpning, liksom äfven i arméns formering och indelning och förhållandet mellan de olika vapenslagens storlek. Af ändå större betydelse voro emellertid de planer och förslag, som utarbetades för upprättandet af en national- och landtmilis och skapade förutsättningarna för ett allmänt landtvärn. För att med det fåtal trupper, som fingo hållas under vapen, åstadkomma detta, inkallades hvar tredje månad ett antal rekryter, som åter efter erhållen nödtorftig undervisning och öfning i vapnens bruk hemförlofvades och ersattes af andra, så att på detta sätt på jämförelsevis kort tid hela den vapenföra befolkningen kunde genomgå en rekrytskola, hvarefter den i sina hemorter mönstrades och hölls i beredskap för kriget. Genom detta s. k. “Krämpersystem” skapades möjligheten att hastigt förskaffa den stående armén öfvadt och krigsdugligt ersättningsmanskap. Äfven de unge män, som icke tjänat, skulle militäriskt ordnas till en landtmilis, och Scharnhorst uppställde den grundsatsen, att “statens samtlige invånare också vore dess födde försvarare.” Jämte den stående armén skulle alla stridbara män mellan aderton och trettio år väpna, kläda och öfva sig på egen bekostnad, och hos den uppväxande ungdomen skulle militärisk disciplin inplantas. Härmed var grunden lagd till den på den allmänna folkbeväpningen grundade arméorganisationen, som sedermera skulle skapa Preussens och Tysklands storhet. Scharnhorst hade sålunda sörjt för soldater och rekryter; lämplig officersmateriel skulle skolor och universitet lämna.
Lika djupt sjunket, som det tyska statslifvet vid denna tid var, lika högt stod den tyska andliga kulturen. Jämte den romantiska skolan gjorde sig i densamma äfven andra strömningar gällande, hvilka medverkade till att bestämma tidens skaplynne. Från Weimar utgick sålunda den på den klassiska smaken grundade moderna humanismen, hvars förnämsta representant efter Schillers död Goethe var. Redan i sin diktcykel “Hermann och Dorothea” hade han besjungit den borgerliga familjens huslighet och dygder, “där mannen står för sitt hus, omgifven, stärkt af hustru och barn, med handen sträckt mot vän, med vapnet sträckt mot fienden”:
“Detta är vårt! så låtom oss säga och därvid bestånda;
ty ännu blifva städs de beslutsamma folken berömda,
som för Gud och för lag, för hustru, barn och föräldrar
stridde, föllo de ock för fiendehand tillsammans.”
Samma år som Preussens vanmakt var som störst utgaf han 1808 första delen
