Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/20

Den här sidan har korrekturlästs
16
1799—1804.

endast för nöjet, för äran, för spelet om lif och död, för äfventyr, som kunde sluta med ett åskslag eller leda till rikedom med värdigheter, titlar, ja, till och med kronor. Dessa oroliga och krigiska sinnen voro beredda att öfverlämna sig i den hand, som kunde anföra dem, och erkände nödvändigheten af en chef; men de ville, att han skulle utgå ur deras egna led, ha dem att tacka för sin upphöjelse, att han skulle vara uttrycket af deras kraft och försäkra dem om öfverväldet i republiken.

Allt var sålunda moget, endast mannen saknades, och äfven han skulle icke dröja att uppträda: Från Egypten anlände general Bonapartes rapporter; den 5 oktober 1799, samma dag man erfor ryssarnes återtåg, upplästes i de äldstes och de femhundrades råd Napoleons märkvärdiga bulletin, i hvilken han med en taskspelares behändighet dolde sitt tvungna återtåg från Jaffa bakom sin seger vid Abukir; den 10 i samma månad inträffade bulletinen om fälttåget i Syrien, och dessa äfventyr i förening med namnen på de heliga orterna, Thabor, Nazareth, väckte liksom ett återljud från korstågens dagar och tilltalade fantasien på ett helt annat sätt än de obekanta namnen på obemärkta köpingar i Schweiz, vid hvilka den franska armén visserligen vunnit nyttiga segrar, men som dock hvarken upptände entusiasm eller framkallade förhoppningar. Den 13 oktober erfor direktoriet, att Bonaparte återkommit och landstigit i Fréjus, där myndigheterna befriat honom från karantän, och att han, allestädes hälsad med jubel af befolkningen, begifvit sig på väg till Paris.

Direktoriet befann sig i den största förlägenhet. Det skulle gärna velat följa Bernadottes råd och ställa Bonaparte, som brutit karantänsförordningen och öfvergifvit en hel armé, inför krigsrätt, men vågade icke inför den allmänna meningen, som endast hade ögon och öron för Napoleon. Det måste sålunda hålla god min i elakt spel, och då Bonaparte efter sin ankomst till Paris uppvaktade regeringens medlemmar, förklarade Gohier, som var direktoriets president, att “generalens närvaro i alla hjärtan återupplifvade den ärorika känslan för friheten!”

De hemliga stämplingarna togo emellertid genast sin början mellan Bonaparte och direktoriet, af hvars medlemmar Roger Ducos höll sig tillbaka, medan Sieyes gick Bonapartes ärenden och Barras lurade på tillfället att sälja sig åt den, som först klappade på hans dörr. Bonaparte gjorde förfrågningar och iakttagelser och visade sig förbindlig mot alla. Han kände, huru omkring honom den popularitet uppstod, som tillåter en att våga allt, därför att man är säker på att framgången skall rättfärdiga allt—allt, utom en rent militär kupp, en brutal kasernrevolution.

Formerna måste för den skull respekteras; republiken kunde endast juridiskt dödas, och för den skull måste den nya revolutionen ha utseende af en reform, som den allmänna meningen affordrade de äldstes och de femhundrades råd. Diktatorn måste erhålla sitt uppdrag af den lagstiftande kåren, och armén finge endast uppträda såsom öfverbringare af folkets befallning och utföra denna. Bonaparte behöfde för den skull en parlamentarisk sammansvärjning, ty de äldstes och de femhundrades råd kunde endast tillintetgöras af dem själfva, och det var af vikt, att de, med eller mot sin vilja, blefvo medbrottslingar i den komplott, som smiddes mot dem. Sieves blef den, some hjälpte Bonaparte till rätta härmed. På hans föranstaltande började nämligen Bonapartes anhängare i de äldstes råd sprida