var visserligen obetydlig, men äfven den tyckte han sig kunna begagna för egen räkning. Kriget med Ryssland kastade redan sin skugga framför sig, och Preussen låg mellan honom och den makt han ville bekämpa. Huru fördelaktigt vore det för den skull icke, att han tillägnade sig landets alla tillgångar och militära krafter och uteslutande använde dem i sina syften, “för att som en ström kunna brusa fram till Niemen,” utan att för vinnande af detta mål behöfva offra så mycket ens som en enda man!”
Napoleon föreslog nu Preussen en allians, i kraft af hvilken Preussen strängt skulle tillämpa kontinentalsystemet, lämna 20,000 man trupper till ett krig mot Ryssland och bereda fri väg för de franska arméerna på hela operationslinjen från Elbe till Oder och från Oder till Weichsel; dessutom skulle de franska myndigheterna, utan att behöfva vända sig till den preussiska civilförvaltningen, kunna indrifva nödiga rekvisitioner till arméns underhåll, för hvilka betalningen skulle bestämmas genom särskild öfverenskommelse. För att gifva mera eftertryck åt sitt förslag, hade Napoleon befallt Davout i Hamburg att hålla sig marschfärdig till att genast efter order rycka in i Preussen och dessutom förstärkt sina trupper i de preussiska fästningar, som ännu voro i hans händer. Slutligen förelade han preussiska sändebudet i Paris den 22 februari 1812 att inom tjugufyra timmar underteckna fördraget, viss om att han under dessa omständigheter kunde lita på Fredrik Wilhelm III:s obegränsade underkastelse. Fördraget undertecknades också och gillades af konungen mot krigspartiets önskan, och Scharnhorst, Gneisenau, von Boyen med flera inlämnade därpå sina afskedsansökningar. I denna belägenhet liknade den preussiska staten, enligt Seeleys ord, “ett stort krigsskepp, som ridit ut många stormar, men nu omsider ändå vore på väg att sjunka.”
Tills vidare måste Preussen emellertid söka undgå att gå till bottnen. De månader, som föregingo Napoleons tåg till Ryssland, voro i alla fall fruktansvärda för landet. Skulle Napoleon ändå till slut icke hellre än att våga sig in i Rysslands ödemarker föredraga att förstöra Preussen och afvakta Alexanders anfall? Napoleon nöjde sig, som vi sett, med att bemäktiga sig landets alla tillgångar, och Preussen härjades på nytt grymt. Den franska armén började allt mera likna Wallensteins skaror, och flera af dess chefer gåfvo föredöme till plundring. Konungens af Westfalen uppehåll i den lilla staden Glogau kostade dess invånare dagligen 1,500 francs; marskalk Victor fordrade 75 écus dagligen till sitt traktamente. Bayrare, würtembergare, badenser “funno det helt naturligt att plundra, och deras officerare förstodo icke, att man kunde förbjuda dem detta.” De invånare, som klagade öfver misshandeln, bortsläpades som gisslan.
Med hvilken spänd väntan, oro och ångest afvaktade icke den olyckliga befolkningen utgången af det ryska fälttåget! Underrättelsen om Napoleons olyckor och hans armés undergång ljöd för den skull också som en trumpetsignal, bebådande befrielsen. General York von Wartenburg, som under marskalk Macdonald förde befälet öfver den preussiska kontingenten i Napoleons stora armé, afföll öppet, skenbart utan Fredrik Wilhelm III:s samtycke och vetskap, men knappast utan hans gillande, och drog sig genom konventionen i Tauroggen den 30 december 1812 helt och hållet ur striden, och med 1813 års ingång stod hela Preussen i vapen.
