En rustningskomité, i hvilken Scharnhorst var den ledande själen, arbetade på att försätta regementena på fältfot. Den 7 februari förmådde York ständerna på Ostpreussens och Litauens landtdag i Königsberg, dit friherre vom Stein kommit från Ryssland för att leda ärendena, att lämna rekryter och uppsätta en kavalleristyrka; den 8 februari utfärdades förklaringen angående upprättandet af frivilliga jägareckårer med ett upprop till de klasser af befolkningen, hvilka enligt gällande lag voro befriade från tjänstgöring, att på egen bekostnad väpna och utrusta sig; den 16 februari upphäfdes alla undantag från krigstjänsten, så länge kriget varade; den 17 mars utfärdades det dekret, som organiserade “landtvärnet,” och den 21 april kompletterades denna mobilisering af monarkiens alla krafter genom dekretet om “landstormen.” På detta sätt erhöll Preussen en armé, som verkligen representerade hela folket.
Den 10 mars instiftade konungen “järnkorsets” orden för att utan hänsyn till börd eller rang belöna alla, som utmärkte sig mot fienden. I Breslau samlade professor Steffen studenterna kring sin kateder, och “djupt gripen och med tårfyllda ögon väckte han i deras unga hjärtan pliktens och hjältemodets feber.” I Berlin påminde Fichte, som dog ett offer för den ifver, med hvilken han ägnade sig åt de sårades vård, sina åhörare, att “en enda sak vore viss, nämligen ett evigt lif, och att man förtjänade detta genom döden, men förlorade det genom ett lif i slafveri.” Schleiermacher välsignade de soldater, som drogo ut för att strida “för Guds rike, på det att människans eviga rättigheter skulle erkännas hos alla, äfven de lägsta och ödmjukaste.” Föreläsnings- och lärosalar, ämbetsverk och domstolar, kontor och verkstäder stodo tomma; mången patriotisk Bradamante gick med i fält, förklädd till man, såsom exempelvis Maria Prochaska och fröken von Krüger, hvilka blifvit berömda; fru von Lützow-Ahlefeldt tog den verksammaste del i att organisera sin makes frikårer; ensamt “Litzows jägare” räknade 13,000 man. Berlin var snart icke mera Berlin, ty alla skyndade dit, där fäderneslandets öde afgjordes, männen ställde sig i ledet, kvinnorna tjänstgjorde på sjukhusen. I Königsberg upplifvade och eldade Scharnhorsts dotter, grefvinnan Julia von Dohna, patrioterna; en komité af 30 kvinnor, tillhörande samhällets alla klasser och alla religionsbekännelser, bildades; sju prinsessor af blodet sutto i den tillsammans med bodförsäljerskor; Henriette Herz, Rahel Levin, Fichtes hustru utmärkte sig för sitt nit. Fichte själf ville draga ut som simpel soldat. Alla klasser täflade i hängifvenhet och offervillighet; från alla håll inflöto patriotiska eller frivilliga gåfvor; Berlins judar tillsköto ansenliga summor, ämbetsmännen offrade en tredjedel, ja, till och med hälften af sin aflöning; kvinnorna afhände sig sina nipper, ända till sina vigselringar, i hvilkas ställe de erhöllo ringar af järn, och de, som icke hade annat att erbjuda, offrade sitt rika hår på fosterlandets altare. Efter krigets slut ansågs det till och med för en skam att ha kvar sitt bordsilfver.
Öfver allt lifvades sinnena af krigiska sånger, af hvilka många äro beundransvärda för sin poesi och den religiösa ton, som härskade i dem, såsom exempelvis Schenkendorffs: “Så tänden då i Guds namn eldarne,” Ernst Moritz Arndts: “Den Gud, som järnet växa lät, han tål ej några slafvar,” och Theodor von Körner, som stupade bland Litzows jägare den 26 augusti 1813, sjöng sina beundransvärda sånger till “Lyran och svärdet.” “I denna frihetens vår
