terna kring detsamma, piketer utryckte, hästarne stodo sadlade; stabschefens säng var alla nätter dragen framför chefens dörr.”
.jpg)
CARL XIII.
Efter porträtt af P. Krafft, gravyr af A. U. Berndes.
H. G. Wachtmeister, som tillhörde samma parti som Adlersparre och på
dennes bedrifvande äfven inträdde i konseljen, förklarar, att han aldrig träffat
“ett ijusare hufvud, ehuru det ofta gjordes onyttigt genom nycker, hvartill han
var mera böjd än man vanligen är.” “Det dröjde icke länge,” säger Wachtmeister.
“innan han var brouillerad med alla dem, som utgjorde regeringen, hvilka
likväl alla bjödo till att sluta sig till honom så nära som möjligt, eftersom de
med skäl funno, att han var revolutionens säkraste stöd.” Hans olyckliga lynne
gjorde, att han icke kunde sämjas med andra än underhafvande, och en olikhet
i öfvertygelse ansåg han som bevis på personlig ovänskap. En ovän förlät
han aldrig, och då hans misstänksamhet dref honom till att höra och tro skvaller,
måste detta gifva anledning till många tillfällen till oenighet med honom.
“Lyckligtvis,” tillägger Wachtmeister, “var det icke hans plan att stanna kvar i
statsrådet, där nyttan af hans förträffliga hufvud och vidsträckta ekonomiska insikter
var förringad af den schism, som hans personliga förhållande satte bland
ledamöterna.”
Adlersparres “röda spöke” synes ha varit den gamla regentättens anhängare, de f. k. “gustavianerna,” hvilka önskade se tronföljden bevarad åt Gustaf IV
