Adolfs äldste son, prins Gustaf, till hvars förmån Adlersparre fruktade stämplingar och komplotter från alla håll. Huru långt hans misstroende i detta hänseende kunde drifva hans anhängare, framgår af en anteckning af Wachtmeister, att excellensen grefve Anders Skjöldebrands broder Per, sedermera landshöfding i Nyköping, “en häftig, pratsam och fjäskig person,” till och med “ville promt ut till Gripsholm och strypa pojken,” och likaså omtalas, att en major, baron von Böhnen — “en af de vildaste bland Adlersparres bussar i västra armén” — skulle haft för afsikt att genom gift undanrödja konungabarnet, hvarvid han som redskap tänkt begagna sig af en kock på Gripsholm.
Ett gustavianskt eller fastmer kontrarevolutionärt parti fanns visserligen, och det sades äfven, att detta parti förehaft planer att bortföra prins Gustaf från Gripsholm. Såsom dess chefer nämndes grefvarne Ruuth och de la Gardie, och från deras sida utgick också det mostånd mot tronföljarevalet, som så lifligt förbittrade Adlersparre.
De mest maktpåliggande åtgärder, som måste vidtagas för att få ett slut på revolutionen och återställa en ordnad regering i landet, voro i första rummet att tillse, att Sverige finge en ny konung, därnäst att sådana förändringar företogos i grundlagen, hvilka kunde anses vara af behofvet påkallade, och slutligen att tronföljden ordnades. Det skulle bli den sammanträdande riksdagens sak att ordna dessa angelägenheter.
Riksdagen utlystes till den 1 maj. “Den nyväckta vårens och glädjens fest,” säger Beskow, “ägnade sig ypperligt att inviga det pånyttfödda fäderneslandets förhoppningar. Rikets fäder och vise, efter en lång skilsmässa, återsågo hvarandra med glas i hand, hvilket genast föder vänskap, förtrolighet och broderskap.” Riksdagsutblåsningen skedde på förmiddagen med pukor och trumpeter, och därpå följde oräkneliga middagar, offentliga och enskilda, samt färd till Djurgården. Våren var långt framskriden och “väderleken gudomlig,” så att alla kunde visa sig utan öfverplagg, och Djurgården uppfylldes af en oräknelig folkmassa, som med ändlöst jubel hälsade “Gustaf III:s broder, hans glada gemål och allmänt afhållna syster” äfvensom fäderneslandets “räddare” Adlercreutz och Adlersparre, hvilka båda till häst följdes af talrika staber från finska och västra armén; och efter tidens sed voro “jämte hofven riksdrots, riksmarskalk, alla riksråd och rikets öfriga herrar uti lysande vagnar med spann, hejdukar, kammarhusarer och galaklädd betjäning, som gick kring vagnarne; utom garnisonens och borgerskapets officerskårer, voro alla de från västra armén samlade, till häst; en så lysande första maj har Djurgården troligen aldrig skådat.”
Riksdagens öppnande på rikssalen var denna gång särdeles högtidligt, “med de gamla råden i purpurmantlar och hvita utslagna lockar, de rika kommendörsdräkterna af sammet och siden och hofvet i den blåhvita burgundiska sidendräkten.” Riksföreståndaren, som syntes trött, stödde sig mot den stora riksföreståndarestafven, som icke varit synlig sedan Carl IX:s tid. Glanspunkten var emellertid den skildring af “hvad i rikets styrelse sig tilldragit,” hvilken upplästes af hofkansleren Lagerbjelke, regentens förre gunstling, som nu gjorde en målning af alla de olyckor Gustaf IV Adolf under en följd af år dragit öfver fäderneslandet.
