grefve Wedel-Jarlsberg i spetsen hade därstädes också kommit på den tanken att i honom finna ett själfständigt och med en fri statsförfattning styrdt Norges konung. Ledd af sin älsklingsidé att i Norges förening med Sverige finna en ersättning för Finlands förlust, hade å sin sida Adlersparre i den danske ståthållaren i Norge trott sig finna det lämpligaste medlet att örverkliga sin idé. Såsom befälhafvare för västra armén hade han för den skull också inledt underhandlingar dels med prins Christian själf, dels äfven med Wedel-Jarlsberg. som vanns för planen at förena de båda rikena under en och samma monark. Prins Christian visade sig icke heller obenägen att bli svensk tronföljare, om valet skulle falla på honom och konungen i Danmark icke bestämdt motsatte sig detsamma. Först skulle dock freden slutas med Danmark, och sedan skulle prinsen gärna gå in på att aflägga det för svenska ören så förhatliga namnet Christian samt kalla sig Carl August och låta adoptera sig af Carl XIII.
Först den 10 december 1809 ingicks freden med Danmark; den 21 januari 1810 ankom prinsen, sedan han redan vid gränsen, i Svinesund, mottagits af Adlersparre, öfver Göteborg, Lidköping, Mariestad och Örebro till Drottningholm, där han å konungens vägnar mottogs af riksmarskalken Axel von Fersen, och följande dag höll han sitt högtidliga intåg i den svenska hufvudstaden.
Carl August mottogs i Sverige och särskildt i Stockholm med en entusiasm, som endast kan förklaras af de förhoppningar man hyste om att slutligen få se “det bräckliga svenska statsskeppet lämnadt i en redlig, klok och allvarlig styresmans händer.” I denna anda hälsade honom också Tegnér i en högstämd sång, i hvilken det bland annat heter:
“En ny ande komma skall i Norden
och en tanke klappa i hvar barm:
friheten och fosterjorden,
och en sköld skall klinga på hvar arm.
Blöda, flykta skall vår sekelgamla
tvedräktshydra med förkväfda rop;
alla splitets händer skall du samla
till ett enda handslag hop.”
Fåfängt smickret skall ett öra söka,
fåfängt hycklerit en larf;
ingen vantrons nattgestalt skall spöka
uti ditt och ljusets tidehvarf.
Sanningen skall stiga utan slöja
för de store fram med manlig ton;
blott den fria vördnaden skall böja
knä för altare och tron.”
Kronprinsens yttre motsvarade visserligen icke de förväntningar, man gjort sig om honom, och högst besynnerligt måste det alltid förefalla, att Adlersparre redan vid första mötet med Carl August i honom kunnat se “ett ideal af svensk kronprins.”
Redan på Drottningholm gjorde hans oansenliga figur och “disgraciösa deklamation,” då han besvarade landtmarskalkens välkomsthälsning, ett obehagligt intryck, och “då han slog sig för bröstet och med hög, men obehaglig stämma på danska framsade orden: ‘Jeg kan icke uttrycke hvad mitt Hjerte föler,’ verkade detta som en elektrisk stöt på hela församlingen.” Den stackars furstens yttre var också ovanligt vanlottadt. “På en kropp, i längd under medelmåttan,” säger H. G. Wachtmeister, “satt ett stort hufvud, fäst nästan utan hals vid ett par smala axlar. Ansiktet utmärktes af en stor, hög näsa, hvars starka böjning och riktning framåt gåfvo en elak skämtare anledning att likna honom vid tuppen i ABC-
