komligt satt sig in i frågan, och med en åtbörd af handen mot Wachtmeisters plats sade han kort, att han instämde med honom.
Kronprinsens hälsa hade aldrig varit stark och hade ingalunda förbättrats under de bekymmer han haft i Norge äfvensom under den frätande känsla, han måste erfara att, till följd af sin falska ställning, såsom dansk ståthållare i Norge och general nödgas bekriga Sverige, samma land, som valt honom till tronföljare, hvilket gjorde, att många i honom sågo en förrädare mot hans fosterland och konung. Därtill kommo de ständiga dietfel, prinsen begick, och hans ringaktning för alla läkareföreskrifter, hvilket allt sammanlagdt ofta vållade honom svåra anfall af opasslighet.
Dessa omständigheter voro emellertid alldeles tillräckliga för att partierna i Sverige skulle slå mynt af dem för sina ändamål. Man känner den fruktan Adlersparre och hans anhang hyste för den afsatta konungafamiljens medlemmar, en fruktan, som förmådde honom att inrätta en egen hemlig polis, i hvilken den bekante pamfettskrifvaren Grewesmöhlen spelade en ingalunda obetydlig roll, och på grund af rapporter från denna trodde han sig kunna sluta till, att motpartiet, särskildt den s. k. de la Gardieska ligan, förehade anslag mot kronprinsens lif. På den s. k. “Mannerheimska opinionsklubben,” som af friherre Mannerheim bildats af statshvälfningens och den nya ordningens anhängare, trodde man allmänt på planer att taga prinsen af daga. Särskildt var den grefliga Fersenska familjen föremål för misstankar och hat, och många voro de lika lögnaktiga som gemena rykten, hvilka utspredos om denna familjs medlemmar. Carl Augusts flärdfria och mot all ståt, etikett och representation obenägna väsen hade genast i början bragt honom i konflikt med de båda förnäme och högdragne bröderna Fersen och deras syster, grefvinnan Piper, och mellan dem och kronprinsen alstrades en kallsinnighet och ovilja, som blott alltför väl gaf fart åt dessa misstankar. Grefve H. G. Wachtmeister, som var gift med riksmarskalken Fersens och grefvinnan Pipers systerdotter, klagar sålunda, att, fastän hon dog af lungsot ett par månader före prinsen, sades det dock allmänt, att “hon blifvit förgifven hos grefvinnan Piper af en åt prinsen ämnad tékopp, som hon af misstag kom att taga; och ändå var prinsen aldrig hos grefvinnan Piper.”
Genom sin släktskap med den Fersenska familjen var grefve Wachtmeister bättre än någon annan i tillfälle att bedöma dess medlemmar och den krets, som samlades omkring dem. “Fersen,” säger han, “hade genom sin teatraliska högdragenhet och den otillgänglighet, hvarmed han skylde sin inre tomhet, aflägsnat från sig både höga och låga. Hans och systerns hus var medelpunkten blott för några högst betydelselösa gamla hvardagsgäster samt för husets anhöriga, ett föga talrikt sällskap, som utgjorde en högst tråkig samling omkring ett patiencebord, utmärkt lika mycket af den komplettaste intresselöshet som af den där rådande stelheten; men fullkomligt oskuldsfull såväl i politiskt hänseende som i allt annat, hvartill tankar och deras användande fordrades.”
Om grefvinnan Piper säger Wachtmeister, att “hon visst icke drog någon af högadeln till sig; därtill var hon för mycket fruktad, ty man gjorde hennes till omfattning af små hof- och stora kärleksintriger danade inskränkta förstånd den äran att anse henne för en särdeles farlig person.” Fabian Fersen slutligen var sin broder riksmarskalkens fullkomliga motsats: “pratsam, meddelsam, glad, men
