utan förbindlighet, utan skymt af högdragenhet eller affektation, men intresselös, utan tecken till bildning, framfusig och ohöflig.” Denna sistnämnda egenskap ådrog honom en skarp tillrättavisning af borgareståndets talman, grosshandlaren Schwan, hvilken, då borgerskapet till galaspektaklet vid Carl Augusts ankomst erhållit biljetter till tredje raden, gick upp i riksmarskalksämbetet, där Fabian Fersen satt i tjänstens utöfning, och kastade biljetterna framför honom på bordet med den förklaring, att han i deras utdelning såg ett bevis på missaktning för ståndet och för den skull å dess vägnar uttryckte sitt förakt för hans person.
Den 9 maj lämnade Carl August Stockholm för att företaga en resa till de södra orterna. Redan på vägen angreps han af ett häftigt illamående, som dock häfdes så pass, att han kunde fortsätta resan till Eksjö, där han emellertid måste hvila tre dagar, medan bref affärdades till Stockholm med anmodan, att en läkare skulle sändas till prinsen. Den tillförordnade riksmarskalken, grefve Fabian Fersen, föreslog då den Fersenska familjens husläkare, en italienare, före detta tandläkare och kirurg vid namn Frans Josef Anton Rossi, som numer blifvit Carl XIII:s lifmedikus, men för öfrigt mindre väl ansedd, om hvilken Grewesmöhlen rent ut yttrade: “Italienare och giftblandare, det kommer ju på ett ut!”
Rossi upphann prinsen i Karlskrona och följde honom till Helsingborg, hvarifrån Carl August efter intagen frukost hos hofmarskalken baron von Platen begaf sig till Qvidinge hed för att mönstra Mörners husarer. Strax efter ankomsten dit kl. 2 e. m. den 28 maj steg han till häst och åsåg under omkring tjugu minuters tid truppens rörelser, då han plötsligt greps af svindel, icke längre förmådde styra sin häst, som sträckte af i galopp, hvarvid prinsen vacklade i sadeln, förlorade stigbyglarne och slutligen baklänges föll af hästen. Då man skyndade till hans hjälp, fann man honom sanslös, och redan half tre drog han sin sista suck, utan att Rossi förmådde återkalla honom till medvetandet.
Dödsfallet hann knappast bli bekant, förrän genast också tron på en förgiftning framställdes och snart stadgade sig till öfvertygelse. Då Berzelius, som jämte Pontin fått i uppdrag att begifva sig till Skåne för att därstädes närmare taga reda på omständigheterna vid prinsens frånfälle och verkställa en noggrannare undersökning af liket, återkom till Stockholm, blef han af en högtidlig deputation kallad till den Mannerheimska opinionsklubben, där han genast tillfrågades om, hvilket slags gift prinsen fått — ty att han fått gift sattes icke längre i fråga. Den frejdade vetenskapsmannens svar, att orsaken tydligen varit ett slaganfall, mottogs med synbar, ehuru tyst motvilja, och “när han några dagar därefter” säger H. G. Wachtmeister, “åter infann sig på klubben, vände man där allmänt ryggen ät den nyss så firade mannen, som nu ansågs ha blifvit köpt af vederbörande.”
Inga medel synas ha blifvit sparade för att upphetsa befolkningen mot kronprinsens förmenta mördare, och särskildt riktades dess raseri mot familjen Fersen. Alla omständigheter, som på något sätt voro ägnade att kasta misstankarne på denna familj, sammanställdes på det omsorgsfullaste, och där detta icke förslog, tillgrepos utan betänkande lögnens och smädelsens vapen. Skrifvelser uppspikades, uppfordrande till hämnd på Carl Augusts mördare med uppmaning, att “blod måste flyta och att mängden af handfasta och seniga armar måtte förena sig till den högt uppsatte krachanens (Axel Fersen) fall, på samma gång den illasinnade kvinnan (Sofi Piper) icke heller skulle förskonas.” I Törnebladhs
