På utsatt timme, omkring klockan tolf middagen, satte sig sorgetåget i gång från Liljeholmen. Tåget öppnades och slöts af kavalleri, och framför likvagnen, som endast höljdes af ett oprydt bårtäcke och ännu täcktes af dammet efter den långa resan, åkte riksmårskalken, grefve Axel von Fersen, i sin egen galavagn med gyllene greflig krona på taket och förspänd med sex hvita hästar med purpurröda marokinselar, beslagna med förgyld brons; sex i stort livre klädda stallknektar ledde hästarne. Tåget framgick i början utan tecken till fara, men redan på Hornsgatan började folket visa sina fientliga tänkesätt med att spotta på och kasta kopparslantar mot riksmarskalkens vagn, och på Kornhamnstorg hördes ropet “mördare” och utsattes vagnen för stenkastning, som krossade dess glas och sårade Fersen i ansiktet. Hans egen kusk erhöll ett så svårt slag, att han nedföll afsvimmad på marken, och under tiden fortsatte den öfriga processionen, som om ingenting händt, sin väg till slottet.
Vid slutet af stora Nygatan måste Fersen stiga ur och, sårad och utan hatt, söka sin tillflykt i ett enskildt hus. Generaladjutanten Silfversparre, some underrättats om den behandling, hvilken vederfarits Fersen, skyndade visserligen till stället, men följde sina instruktioner och började underhandla med massan, som emellertid inträngt i de rum, dit riksmarskalken tagit sin tillflykt. Då Silfversparre skulle föra Fersen till rådstuguhäktet för att därstädes skaffa honom en fristad, öfverhöljdes offret för folkets raseri af käpprapp, rycktes från Silfversparre och misshandlades midt under militärens och den till stället anlände general Adlercreutz’ ögon. Men äfven Adlercreutz var nog pliktförgäten att icke företaga några åtgärder till Fersens räddning, utan lät i stället, i förmodan att därigenom stilla tumultet, narra sig att rida bort med en del af skaran och lämna riksmarskalken kvar i de vildaste sällarnes händer, medan åter Silfversparre begaf sig åt motsatt håll för att “söka sin häst” och icke visade sig förrän Fersen fallit ett offer för sina mördare.
Sålunda kunde Sveriges riksmarskalk under utöfning af sin ämbetsplikt nesligen på det gröfsta misshandlas, släpas i smutsen och slutligen på det grymmaste sätt mördas, utan att så mycket som ett gevär rördes till den olyckliges försvar, fastän en hel gardesbataljon stod uppställd på olycksplatsen. En viss till båtsman förklädd officer, svärdsordensriddare och innehafvare af tapperhetsmedaljen, vid namn Tandefelt kunde sedermera med halfva bevis utpekas såsom Axel Fersens baneman, i det han med bägge fötterna hoppade upp på och knäckte den olyckliges bröst. För öfrigt undgingo såväl upphofsmännen som verkställarne af mordet på Fersen allt straff. Bemälde Tandefelt, en kommissionär Löfgren, som med starka anledningar besvärades att ha gifvit ett slag med käppen i hufvudet, så våldsamt att käppen sprang af, samt en guldsmed Hellbom sattes på bekännelse; en grosshandlare Lexow, som bröt upp dörren till det rum, dit Fersen tagit sin tillflykt, och affordrade honom ordensbandet, dömdes till spö, men hans vackra hustru knäföll för kronprinsen Carl Johan och utverkade straffets förvandling. I den kungörelse till hufvudstadens invånare, som af vederbörande utfärdades, nämdes icke ens det höga offrets namn.
Den första följden af mordet på grefve Fersen blef, att den urtima riksdag, som sammankallats till Stockholm för att förrätta nytt tronföljareval, förlades till Örebro. Ehuru Adlersparre arbetade för Carl Augusts äldste broder, hertig
