krigsvana soldater i någon mån stärka de trupper, som måste uppsättas och utrustas i stället för den i Ryssland tillintetgjorda stora armén. Frankrike skulle nämligen annu en gång göra en stor uppoffring för att kunna utreda den blodskatt kejsaren pålade detsamma, och genom ett senatsutlåtande af den 11 januari 1813 ställdes 350,000 man till krigsministerns förfogande, visserligen icke utan att den eljest så underdåniga senaten i sin hälsning till kejsaren lät honom förstå, att “det nu kunde vara på tid att eröfra freden.”
Efter den oerhörda katastrofen i Ryssland hade fientligheterna för kort tid upphört; ryssarne, som förföljde den franska arméns svaga lämningar, hade gjort halt vid gränsen till Tyskland, och Preussen hade låtit de utsvultna, halft förfrusna, på allt utblottade och sjuka fransmännen ostörda forsätta sitt sorgliga tåg. Som emellertid intet vapenstillestånd ingåtts, kunde kriget när som helst åter upplåga. Genom fördraget i Kalisch öfvergaf Preussen öppet förbundet med Frankrike och slöt sig till Ryssland, med hvilket den nye svenske tronföljaren Carl Johan genom förbundet i Åbo likaledes förbundit sig med löfte att deltaga i kriget mot Napoleon med 30,000 man mot villkor, att Ryssland till gengäld och såsom ersättning för Finland skulle garantera Sverige besittningen af Norge, hvilket land skulle eröfras från Danmark. För öfrigt befann sig hela Tyskland i den våldsammaste jäsning, och af de berättelser, kejsarens sändebud insände om den förbittring mot Frankrike och den trötthet på det franska oket, som rådde i Bayern, Westfalen, Hessen, Würtemberg, borde Napoleon kunnat inse, huru litet han numer kunde bygga på dessa sina tyska bundsförvanters trohet eller ens goda vilja.
Ännu befann sig visserligen Österrike i förbund med Napoleon, och denne hyste också på grund af sin släktskap med den Habsburgska familjen vidt gående förhoppningar om Österrikes hjälp. Men äfven dessa förhoppningar skulle fullständigt gäckas. Så snart olyckorna i Ryssland blefvo bekanta, skyndade sig nämligen genast den österrikiske utrikesministern Metternich att lugna ryssarnes alla farhågor angående Österrikes hållning för framtiden och började med mycken skicklighet förmedla öfvergången från Napoleons bundsförvant till hans fiende.
Den 13 april 1813 afreste Napoleon, sedan han i Frankrike tillsatt ett regentskap med kejsarinnan i spetsen, från Paris till Sachsen för att därstädes möta de koaliserade preussiska och ryska arméerna, som tillsammans utgjorde nära 700,000 man, till hvilka i Böhmen 300,000 österrikare stodo färdiga att närsom helst sluta sig. Mot dessa truppmassor kunde Napoleon till en början icke uppställa mer än 180,000 man af mycket olika värde. Visserligen anfördes dessa soldater af hans bästa generaler, men dessa själfva förtviflade om framgången; trötta och missnöjda lydde Ney, Oudinot, Macdonald, Saint-Cyr, Vandamme endast af vanan, medan man åter hos chefen för Napoleons generalstab, marskalk Berthier, märkte ett sådant försvagande af både kropps- och själskratter, att detta skadade verkställigheten af kejsarens order. Napoleon själf befann sig slutligen längt ifrån så väl, som de officiella meddelandena uppgåfvo; han led ofta af en omotståndlig sömnsjuka, kunde falla i dvala midt under kanondundret, i löpgrafvarne, midt under bataljen, och angreps ofta af svårt illamående.
Allt detta oaktadt framstod Napoleons fältherresnille knappt någonsin i ett mera glänsande ljus än just under fälttåget 1813 och 1814, då han frestade det omöjliga. Segrare vid Lützen och Bautzen, antog han, i hopp om att genom
