verket kunde det mottagande han rönte hos befolkningens bredare lager, bönder och arbetare, men framför allt soldater, också återföra hans tankar till triumferna under hans första år, så entusiastiskt hade det mångenstädes varit. Till förmån för Bourbonerna rörde sig icke ett finger; allestädes afföllo däremot trupperna från dem, och sedan äfven marskalk Ney, som lofvat Ludvig XVIII att till honom öfverlämna Napoleon, bunden till händer och fötter, i Dijon glömt detta löfte och kastat sig i armarne på den man, han berömt sig af att ha tvungit att abdikera, var Napoleon herre öfver ställningen.
I Paris mottogs Napoleon af en med nyfikenhet blandad kallsinnighet, och icke ens den nya författning i konstitutionell och liberal anda, hvilken han lät Benjamin Constant uppsätta och högtidligt proklamerade på det s. k. “majfältet,” förmådde besegra den misstro han ingaf och framkalla någon hänförelse.
Viktigast af allt var emellertid att möta koalitionen. Om underhandlingar kunde icke bli fråga, ehuru Napoleon äfven sökte anknyta sådana, och för den skull återstod endast att på slagfältet söka tillkämpa sig afgörande fördelar öfver de allierade, som från alla sidor ryckte mot Frankrike. Napoleon hade gjort marskalk Davout till sin krigsminister, och för denne framstående krigare och metodiska organisatör hade det också lyckats att på knappt två månader uppsätta, kläda och beväpna en armé på 275,000 man. Med omkring 180,000 man af dessa trupper skyndade sig Napoleon, “beredd,” såsom han förklarade, “på ett långt och svårt krig”, att möta den hotande invasionen.
Medan österrikare och ryssar ännu befunno sig långt från de franska gränserna, stodo i Belgien nära 100,000 engelsmän under befäl af hertigen af Wellington och omkring 135,000 preussare under den gamle fältmarskalken Blücher, och mot dessa fiender måste Napoleon först vända sig. Den 12 juni lämnade kejsaren Paris, och redan den 16 i samma månad tillfogade han marskalk “Vorwärts”, såsom Blücher kallades, ett kännbart nederlag vid Ligny, på samma gång Ney med framgång, dock utan fullständig seger, utkämpade en strid med engelmännen vid Quatre-Bras. Napoleon ägde emellertid icke mer samma rörlighet som i forna dagar; han orkade icke längre skynda från det ena slagfältet till det andra för att med sin närvaro elda trupperna och vaka öfver, att de rörelser han föreskref också utfördes på vederbörligt sätt. I stället hemsöktes han af en verklig kraftuttömning; upprepade gånger föll han i djup sömn och måste tidt och ofta hvila. “Då vi sågo detta tvålansikte”, skrifver general Petiet, “anade vi intet godt.”
Den 18 juni stod den afgörande bataljen. Trogen sin vanliga taktik, sökte Napoleon, sedan han skillt den engelska och den preussiska armén från hvarandra, krossa hvardera för sig. Hertigen af Wellington, “järnhertigen”, såsom han sedermera kallades, hade lofvat Blücher att uthärda Napoleons anfall till dess att Blücher skulle hinna fram, och han höll ord. I Bryssel deltog han i en bal, som gafs af hertiginnan af Richmond, då han erhöll underrättelse, att fransmännen ryckte fram mot hans ställningar vid Waterloo. Det hade varit Napoleons afsikt att börja bataljen redan tidigt på morgonen, men han var sjuk, och först långt fram på förmiddagen skredo hans trupper till anfall på engelsmännens vänstra flvgel, där Ney började sina stormlöpningar mot Mont Saint-Jean. Vid mid-
