dagstiden började kanondunder höras på fransmännens högra flygel; man väntade marskalk Grouchy, som med sin kår skulle stöta till hufvudarmén, sedan han förföljt den vid Ligny slagna Blücher och hindrat honom att förena sig med Wellington. Grouchy hade emellertid icke förmått lösa sin uppgift, utan låtit Blücher med den preussiska arméns hufvudstyrka undkomma, och nu anlände dennes förtrupper till Wellingtons undsättning. Från klockan tre till fem förmådde Napoleon ännu bevara de fördelar han tillkämpat sig, men förgäfves lyckades hans kavalleri uppnå toppen af Mont Saint-Jean; kraften i dess anfall minskades af de branta backsluttningarna och bröts fullständigt af engelsmännens hårdnackade motstånd och fruktansvärda eld, och Napoleon saknade infanteri till att stödja angreppen. Ney fick sin femte häst dödad under sig; barhufvad, med uppknäppt uniform, gick han slutligen till fots i spetsen för sina trupper, utan att kunna uträtta något, och på hans enträgna begäran om förstärkning utbrast Napoleon förtviflad: “Tror han då, att jag kan skapa trupper!” Med en yttersta ansträngning af alla sina krafter kastade engelsmännen slutligen Neys trupper tillbaka ända till Belle-Alliance, och nu började den franska arméns reträtt, som snart öfvergick till flykt. Endast det gamla gardets sista fyrkanter under den tappre Cambronne höllo ännu tillsammans och drogo sig i god ordning tillbaka, medan det preussiska kavalleriet under general Gneisenaus befäl började en vild jakt på de flyende fransmännen.
Då Napoleon såg slaget förloradt, lämnade han armé och slagfält; sin vagn, hvilken innehöll en dyrbar skatt i diamanter, äfvensom hatt och värja, måste han lämna i sticket för att icke falla i preussarnes händer, och först i Philippeville kunde han unna sig den sömn, som han nödgats undvara under trettiosex timmar. Af hans armé funnos endast spillror; på slagfältet lågo 32,000 fransmän och 22,000 af de allierade; af Wellingtons armé återstod endast skelettet, men på valplatsen kunde den engelske härföraren räcka den tyske handen. För de förbundnas marsch till Paris fanns intet hinder.
För Napoleon återstod icke annat än att på nytt abdikera; enligt de segrande monarkernas och de ledande franska politikernas i Paris beslut tillföll kronan åter Ludvig XVIII, och under de främmande arméernas skydd intågade denne för andra gången i den franska hufvudstaden, denna gång i själfva verket knappt annorlunda än som deras fånge, enär de koaliserade monarkerna vägrade att genast underhandla, och sålunda utlämnades Frankrike på nytt åt den fientliga invasionens förödmjukelser och öfvergrepp.
I Paris slogo engelsmännen läger i Boulogneskogen och preussarne i Luxembourgs trädgård. Endast med svårighet lyckades det Alexander von Humboldt att från förstöring rädda Jardin des Plantes, där preussarne också ville bivuakera. Den gamle Blücher, hvars största nöje i Paris var att i skjortärmarne och med pipan i munnen tillbringa dagar och nätter på spelhusen I Palais Royal, ville dessutom ovillkorligen spränga Jenabron i luften och hindrades härifrån endast af Ludvig XVIII:s bestämda förklaring, att i så fall skulle han själf ställa sig på bror och låta spränga sig med. Medan engelsmän och ryssar och äfven österrikare iakttogo all den hänsyn, som lät förena sig med deras ställning i fiendeland, tilläto sig de preussiska trupperna och i synnerhet bayrare, würtembergare och badensare utpressningar, plundringar och utsväfningar af alla slag. I en dagorder befallde
