i desamma och deras kompetens för öfrigt endast sträckte sig till skatternas fördelning och rekrytutskrifning, blefvo dessa församlingar, hvilkas sammanträden ofta slutade samma dag som de öppnades, en blott formalitet, en “dyr farce”, enligt friherre vom Steins ord, “hvilken lika bra kunde ersättas af en eller annan dekretermaskin”. I Ungern samlades riksdagen icke på hela fjorton år, ehuru den författningsenligt skulle sammanträda hvart tredje år. Följden häraf blef, att oppositionen förlades till komitaten och kretsförsamlingarna och att dessa först helt och hållet vägrade skatter och rekryter och till sist endast under häftiga protester beviljade dem. Förgäfves bedyrade kejsaren, att han älskade ungrarnes gamla författning lika mycket som de själfva, eller klagade han på Ungerns parlamentariska språk, latinet, att “hela världen blifvit förryckt och åstundade fantasiförfattningar”; Totus mundus stultizat et constitutiones imaginarias qwaerit. Då riksdagen slutligen 1825 måste inkallas, visade den sig i hög grad motspänstig, lät regeringen höra de bittraste sanningar och beviljade endast sparsamt och först efter nära två års underhandlingar de penningfordringar, son ställdes till densamma. Den Metternichska förhalnings- och stillaståndspolitiker hade emellertid äfven här tills vidare i hufvudsak vunnit sitt syfte; men att under sådana omständigheter en dag skulle komma, då den af regeringen så lifligt fruktade “samhällsupplösning”, som hon icke ansett sig böra förebygga genom att ombilda samhället efter en bättre plan för framtiden, utan endast fördröja genom allehanda polisåtgärder, icke längre kunde afvärjas, detta undgick icke ens regeringens egna handtlangare. Då Fanny Elsler vid en supé räckte Gentz champagneglaset med de orden: “Krukan går så länge efter vatten, tills hon spricker”, svarade denne: “Åh, mig och Metternich håller hon nog ut”; och med detta apres nous le deluge tröstade sig de maktägande vid Donau.
Skulle emellertid det österrikiska systemet kunna upprätthållas, måste äfven grannländerna så vidt som möjligt äfven tillägna sig detsamma, och det blef också föremål för Metternichs ifrigaste bemödanden att söka förekomma, att konstitutionella regeringsformer infördes, eller, där detta skett, omintetgöra verkningarna af desamma. I detta sträfvande fann Metternich en trogen och pålitlig bundsförvant i Preussen, hvars konung, Fredrik Wilhelm III, blef Österrikes och Rysslands nitiske vapendragare, så snart det gällde att kufva tidens förhatliga friare sträfvanden och med landsflykt och fästningsstraff förfölja alla, som på något sätt i ord eller gärning deltagit eller till och med blott visat lust att deltaga i dem.
I det “upprop till tyskarne”, som Fredrik Wilhelm III och zar Alexander I den 25 mars 1813 utfärdade från Kalisch, hade den preussiske konungen utlofvat en författning, som skulle “träda fram ur det tyska folkets uregna anda”. För att inlösa detta löfte inrättades på kongressen i Wien de 39 tyska staternas förbund med en i Frankfu t under Österrikes presidiumresiderande förbundsdag, som endast erbjöd “en skugga af enhet, endast var ett löst samband af svagaste slag och hastigt visade sig långt mera betydelselöst och erbarmligt, långt mera makt- och rättslöst än man först ens kunde ana”. De tyska patrioternas, en Steins, en Wilhelm von Humboldts, alla bemödanden att åtminstone på några punkter skaffa enhet, hade visat sig fruktlösa: på de stores afundsjuka och själfviskhet och de smås partikularistiska maktkänsla strandade alla ansträngningar.
