Icke mycket bättre gick det med försöken att lösa frågan om författningars införande i de särskilda staterna. Visserligen innehöll förbundsakten en bestämmelse, att en författning grundad på landständer skulle komma att införas i alla förbundsstater, men som ingen tid föreskrifvits, tyddes denna föreskrift hånande endast som en “profetia”, men innebar hvarken ett löfte eller en förbindelse. Detta hindrade emellertid icke, att en och annan af de tyska furstarne gjorde allvar med att införa författningar, och i detta afseende utmärkte sig Goethes vän och beskyddare, storhertigen af Weimar, framför de nordliga staterna, bland hvilka Mecklenburg åter upprättade lifegenskapen och Hannover till och med återinförde tortyren. Den sjuttioårige kurfursten Wilhelm I af Hessen, som från 1806—1813 lefvat i landsflykt, strök ett bredt streck öfver alla dessa år såsom ogiltiga och sökte sätta allt på samma fot, hvarpå det befann sig 1806; han återkallade till och med de den 1 november detta år hemförlofvade regementena till deras garnisoner och gaf platsmajoren i Hanau en tillrättavisning därför att han sedan den tiden icke inkommit med kvartalsrapporter från fästningen. Soldaterna måste åter anlägga hårpiska och puder; de pensionerade ämbetsmännen anställdes åter, de nya lagböckerna afskaffades, och de olyckliga köparne af de af den westfaliska regeringen sålda domänerna tvungos att afstå dessa utan ersättning.
Med hela den egennytta, som plägar karaktärisera hvarje sluten kast, skilde den tyska adeln sina intressen från det öfriga folkets. Visserligen förmådde på kongressen i Wien de forna riksomedelbara, men numer mediatiserade furstarne och grefvarne icke genomdrifva sina anspråk på att återställas i sin förra själfständighet och återfå sina indragna besittningar, men till ersättning lyckades de tilltvinga sig så stora friheter och företrädesrättigheter, att de stundom blefvo ganska obekväma undersåtar, och icke ens vid seklets slut ha alla dessa privilegier och förmåner försvunnit. A andra sidan sammanslöt sig den lägre adeln i ett förbund, den s. k. ”kedjan”, till värn mot alla borgerliga anspråk, motsatte sig, hvar den kunde och oftast med framgång, böndernas emancipation eller förvandlade dess följder, såsom fallet i synnerhet var öster om Elbe, till en förbannelse i stället för en välsignelse för de befriade; bönderna på godsen nedsjönko nämligen till utarmade och beroende daglönare, och i denna belägenhet befinna de sig ännu i denna dag på många preussiska riddaregods och domäner. De stora adliga godsägarne erhöllo dessutom lejonparten vid provinsiallandtdagarnes sammansättning i de nordliga staterna, men som dessa landtdagars befogenhet blef mycket inskränkt, blef de adliga representanternas inflytande genom dem icke så stort, att det kunde göra den regerande byråkratien något synnerligt afbräck.
I södra Tyskland bekvämade sig furstarne, visserligen icke alltid utan strid och stundom, såsom i Würtemberg, först efter långvarigt kif, att gifva sina undersåtar författningar i konstitutionell anda, icke minst för att i dessa institutioner finna en damm mot den mediatiserade adelns anspråk och motspänstighet äfvensom ett stöd mot Österrikes och Preussens påtryckningar. Dessa båda omständigheter förlänade den nya ordningen i södra Tyskland en, om också skäligen blek, demokratisk färgning, och trots många inskränkningar och stridigheter erhöll frihetstanken och den uppstående liberalismen slutligen likväl en fristad i de sydtyska kamrarne.
