detta återvändande till religionen, som i Frankrike betecknades af Chateaubriands Genie du Christianisme och i den tyska romantikens medeltidsriktning. Redan Foscolo hade varit beundrare af Shakespeare och Ossian och skrifvit Ortis’ bref under det friska intrycket af Goethes Werther. Manzoni läste med beundran den engelska och tyska litteraturens mästerverk, men stod länge ensam, till dess att efter freden nordens skalder och författare i större utsträckning inträngde i Italien. Milton, Shakespeare och Walter Scott öfversattes, liksom äfven Bürgers ballader, hvilka framkallade en liflig strid mellan klassicism och romantik. Denna senare hade sitt litterära organ i “det italienska biblioteket,” hvilket leddes af Vincenzo Monti, som likt en vindflöjel följde alla växlingar i den politiska situationen, såsom påflig poet i Rom besjöng Pius VI:s resa till Wien, under Alfieris inflytande skref två tragedier, som af Foscolo prisades för sin frihetskärlek, slutligen lånade det franska kejsardömet sin penna och under det österrikiska herraväldet skref tillfällighetspoem på beställning från högre ort. Manzoni höll sig fjärran från hofvet i Milano, men var med allt sitt frisinne och hela sin fosterlandskärlek likväl öfvertygad, att friheten lika litet kunde vinnas genom uppror och sammansvärjning som kväfvas af våldet, och mera skadades än befordrades af vältalighetsutgjutelser och af en litteratur, som predikade förtviflans lifsleda. Ehuru Manzoni omgafs af medarbetarne i Conciliatore, som af den österrikiska regeringen undertrycktes 1820 efter två års tillvaro, och gillade deras sträfvan att söka återuppväcka den nationella andan, så deltog han likväl icke i deras arbete. Däremot lärde han, såväl i sina båda sorgespel “Carmagnola” och “Adelchi” som äfven i sin berömda roman “De förlofvade” 1827, tröstande och förmanande, tålamod och hopp, “enär lyckan lika litet sluter ett evigt förbund med förtryckaren som med den förtryckta,” och vände sig mot all själfhämnd och egenmäktigt skipad rättvisa under lidande och förtryck. Manzonis afsikt var, i synnerhet i hans roman, helt och hållet försonande, men, såsom Foscolo säger: “Äfven då skalderna förkunna undergifvenhet, rifva de ändå upp hjärtats sår, enär de röra det alltför häftigt”; Italiens patrioter kände intet annat intresse än fosterlandets och dess politiska befrielse, och äfven de moderatare bland dem inlade en högtidlig gensaga mot den fega underkastelsens predikan, ja, Manzonis förhärligande af religionens sedliga kraft, som han väscentligen skildrade från den verksamma människokärlekens sida, angreps som ett återfall i katolicismen med alla dess olyckor. Ett skönlitterärt verk utan politisk tendens syntes nämligen otänkbart för det allt sedan 1794 häftigt upprörda Italien, hvarest det ständigt växlande främlingsherraväldet hos alla framåtsträfvande andar framkallat tanken på detta väldes slut och gjort den nationella oafhängigheten till en fråga om lif och död.
För Metternich fanns emellertid ingen viktigare uppgift än att på alla sätt söka kväfva denna tanke, och i detta syfte förde han ett utrotningskrig mot alla författningar, mot tal- och tryckfrihet och hvarje annan rätt, som möjligen skulle kunna bidraga till att understödja deras bemödanden att hålla den italienska oafhängighetstanken vid lif.
Det missnöje, som framkallades af de förändrade förhållandena i Italien, föranledde en opposition, som, då den icke kunde fritt uttala sig, organiserade sig i hemliga föreningar. Den viktigaste af dessa var de s. k. karbonariernas
