och vandel åt en allt förlamande osäkerhet. Kloster, som inrättats till fabriker, återlämnades åt kapucinerna; jesuiterna bemäktigade sig skolorna, och flera professorer vid universitetet i Turin afsattes. Drottningen, en österrikisk ärkehertiginna, tillät endast adeln tillträde till hofteatern, och platserna därstädes bestämdes af ättartaflornas längd. Den bro, Napoleon låtit bygga öfver Po i närheten af Turin, räddades från rifning endast af det skäl, att man vid dess ända byggt en kyrka till minne af konungens återkomst. Inga pass utfärdades åt resande, som tänkte taga vägen öfver Mont Cénis, ty man ville på detta sätt låta Napoleons verk, den stora lands- och militärväg, han anlagt öfver detta bergpass, förfalla; ja, ända till den botaniska trädgård, som anlagts under den store kejsarens tid, förstördes.
Ett dylikt besinningslöst förfarande mot både lefvande och döda måste naturligtvis öppna en djup klyfta mellan regeringen och folket, i hvilket carbonarian för öfrigt fattat fast fot och hvars ungdomligare kretsar insupit de franska idéerna och svärmade för ett fritt Italien. Många söner af förnäma familjer, mest officerare, tillhörde de sammansvurna, hvilka såsom sin ledare betraktade den unge prinsen af Savoyen-Carignan Carl Albert, den presumtive tronarfvingen, enär hvarken konungen eller hans broder Carl Felix hade några manliga afkomlingar. På honom fäste icke allenast Piemont, utan hela Italien sina blickar; man ville ställa honom i spetsen för rörelsen; utan att ha någon aning om den benägenhet för förställning, obeständighet och mysticism, som utgjorde ett grunddrag i hans karaktär och snart skulle visa, huru opålitlig han i själfva verket var.
Emellertid utbröt den 10 mars 1821 resningen i Piemont, i det regementet Genua i Alessandria först höjde upprorsfanan. En provisorisk regering bildades, och den gamle konungen afsade sig i Nizza kronan till förmån för sin broder Carl Felix, en stolt och befallande man, som var en bitter fiende till alla liberala grundsatser. Carl Albert, som emellertid utnämnts till regent, erhöll befallning att stöta till de regeringstrogna trupperna och svek nu alla förhoppningar, som de revolutionära satt till honom. Han aflägsnade sig i hemlighet från Turin och nedlade sitt regentskap, de upproriskas sak var därmed förlorad, och slutligen sprängdes deras till 4,000 man hopsmälta skara vid Novara af några österrikiska kanonskott, hvarpå 12,000 man österrikiska trupper besatte landet och återförde Carl Felix till Turin. Visserligen fälldes många dödsdomar, men reaktionen blef dock icke på långt när så blodig som i Neapel. Regeringsmakten kom åter i händerna på den absolutistiska adeln och prästerna, medan den nye konungen tillbragte sitt njutningslystna lif i lättja och liknöjdhet och, då man med honom talade om statens angelägenheter, svarade: “Jag är icke konung för att låta plåga mig.”
Den heliga alliansens grundsatser hade sålunda segerrikt uppehållits äfven i Italien, och ingen kände heller större fröjd häröfver än Metternich, som nu stod på höjden af sin makt och sitt anseende och i Laibach uppgifves triumferande ha sagt till zaren: “Där ser ni, sire, hvad en revolution är, så snart man i tid tager itu med den!” I Milano lät han också genast, då han i samband med den piemontesiska rörelsen kom en vidt utgrenad sammansvärjning på spåren, kasta flera ansedda män i fängelse, och två år därefter fördes fyrtio af
