till hans massa; beräkningen är kinkig och får icke anförtros åt patienten, som är allt för intresserad af att räkna oriktigt och ganska snart förstår, att ju mera man skär från andra, desto mindre skär man från honom själf, och som merendels, äfven om han själf är stor och hans granne liten, gärna, för att orättvist minska sin egen uppoffring med ett uns, vill orättvist öka sin grannes med ett skålpund. Ditintills hade man icke förstått eller förmått göra sig reda för dessa så naturliga och starka känslor; af försummelse eller optimism hade man infört den skattskyldige i mekanismen såsom dess första verkande kraft, före 1789 ansvarig och nödtvungen, efter 1789 frivillig och tillmötesgående. Följden var, att maskinen före 1789 var skadlig och efter 1789 vanmäktig; före 1789 var dess verkan nästan mördande, efter 1789 lämnade den så godt som inga resultat.—Nu omsider finnas oberoende, speciella och sakkunniga operatörer, hvilka erhålla lokala upplysningar, men undandragas de lokala inflytandena; hvilka alla utnämnas, betalas och understödjas af centralregeringen; hvilka hållas till regelbunden ordning af ett särskildt verk, som granskar deras räkenskaper; hvilka, dels till följd af de summor de måste nedsätta som borgen för sin verksamhet, dels till följd af den vinst, de ha af densamma, äro intresserade af att de förfallna skattebeloppen till fullo inbetalas och att de uppburna skattemedlen genast aflämnas till statsverket; hvilka alla, så väl öfver som underordnade, äro goda räknekarlar och öfvervakas af goda räknekarlar; hvilka hållas till sin skyldighet af fruktan, alldenstund de veta, att försnillningar, som under direktoriets tider voro så vinstgifvande, straffas med stränghet under konsulatet; hvilka följaktligen snart se sig bragta därhän att göra | en dygd af nödvändigheten och slutligen frivilligt ålägga sig redlighet och noggrannhet af egenkärlek och hederskänsla.—För första gången på tio år inflyta de uttaxerade skattebeloppen genast vid årets början, i stället för att den skattskyldige före 1789 alltid stod uppförd på restlängden och statsverket icke erhöll mer än tre femtedelar af det löpande årets taxering. I stället för de omkring 200,000 utarmade och hatade, af sin ruinerande befattning ruinerade indrifvare, hvilka före 1789 alltid åtföljdes af handtlangare eller soldater, som inkvarterades hos tredskande skattskyldige, behöfva från år 1800 endast 5—6,000 aktade och hederlige uppbördstjänstemän förrätta sitt arbete i sina hem eller på ämbetsrummet och uppbära på viss tid utan förföljelse och trassel och utan att behöfva använda synnerligen starkt tvång en summa af 360 millioner mot blott 170 millioner, till hvilket belopp hela den direkta beskattningen för 1780 uppgick. På samma gång befrias den gamle skattskyldige, i synnerhet den själfägande bonden, från tre fjärdedelar af sin urminnes beskattningsbörda, enär han genom tiondets och feodalgärdernas afskaffande återfår en fjärdedel af sin nettoinkomst och därnäst hans andel i beskattningen genom dess utsträckande till all egendom och alla personer nedsättes med hälften.”
För daglönaren och kroppsarbetaren införas dessutom särskilda lindringar; under den gamla regimen befunno sig tre femtedelar i den belägenheten, att af 300 arbetsdagar nödgas afstå 60 till feodaljordägaren, och följderna af ett sådant beskattningssystem voro också utpressningarna och armodet, som öfverskredo alla gränser, de smås och fattigas utplundring och deras häraf framkallade försakelser och undertryckta raseri. Den franska regeringen af år 1800 måste emellertid skona dessa klasser, om icke af mänsklighet, så åtminstone af klokhet, och göra
