sten, till den nya ordningen och dess män hyste ett hat, sådant endast en kvinna mäktar, lika brutalt som blindt. I henne hade grefven af Artois en afgjord meningsfrände i politiskt afseende. Den yngre brodern, hertigen af Berry, var lifligare än den äldre brodern, men uppfylld af Bourbonsk stolthet. Han var förmäld med en dotter till Frans I af Neapel, och som den äldre broderns äktenskap var barnlöst, hvilade dynastiens framtidsförhoppningar på honom och hans gemål.
I själfva ministären håde grefvens af Artois sidoregering sin målsman i en af ministrarne, förre jakobinen Vaublanc, som oftast med framgång gjorde sin vilja gällande mot Richelieus, och med hänvisning till den i kammaren rådande stämningen lyckades det också för ultras’ förenade ansträngningar att förmå konungen gifva sitt bifall till åtgärder och förföljelser, hvilka voro så mycket mera dåraktiga, som de partier, mot hvilka de riktades, republikaner och bonapartister, redan voro vanmäktiga.
Främst på Fouchés proskriptionslista stod den unge öfverste Labédoyère uppförd. Han hade varit den förste, som förde sitt regemente till Napoleon, då denne återkom från Elba, och hade ingen nåd att vänta. Han hade kunnat undandraga sig sitt öde genom flykten, men ville ännu en gång se sin nittonåriga maka i Paris, där han upptäcktes, fängslades och afrättades. Ett ännu mera lysande offer skulle reaktionen erhålla i marskalk Ney, hvars lif med blodtörstig ifver kräfdes af de rojalistiska ultras med hertiginnan af Angoulème i spetsen. Liksom Labédoyère, föll äfven Ney genom egen oförsiktighet i sina förföljares händer och beredde därmed regeringen, som icke hade minsta lust att finna honom, en missräkning, som kom Ludvig XVIII att utbrista: “Han gör oss mera skada med att låta fånga sig än han gjorde den 13 mars!”: Olyckligtvis lät Ney af sina försvarare förmå sig att bestrida den krigsrätt af marskalkar, inför hvilken han först ställdes, all kompetens och i stället fordra att ställas inför pairskammaren. Denna dömde med alla röster utom en Ney till döden, och den 7 december 1815 sköts han i närheten af Observatoriet i Paris på den plats, där hans staty numer står. Konungen hade af fruktan för att synas svag icke vågat benåda Ney, och icke heller vågade han benåda generalpostdirektören Lavalette, som beskylldes för att ha missbrukat sin ställning till att förbereda Napoleons återkomst. Aftonen före den dag, då afrättningen skulle ske, undkom Lavalette emellertid lyckligt, tack vare sin hustrus list, i det han i hennes kläder lämnade fängelset, medan hon stannade kvar, hvarefter han af tre engelska officerare hjälptes ut ur Paris och öfver gränsen.
Rojalisternas ursinne kände inga gränser. I hatet till Napoleon brändes af somliga prefekter hans bild, och en af dem inneslöt till och med en lefvande örn i autodafén. Genom undantagslagar, som i oktober 1815 för en tid af ett år gåfvo regeringen de vidsträcktaste fullmakter mot alla politiskt misstänkta, sattes den personliga friheten i sådan fara, att man kunde säga, att ena hälften af Frankrikes invånare därigenom fått rätt att låta häkta den andra; till beifrande af upproriska rop och handlingar tillsattes undantagsdomstolar, s. k. prévotaldomstolar, hvilka förforo med största stränghet, men dock icke tillräckligt strängt i ultras tycke, hvilka ville, att hvarje upprorisk handling skulle straffas som fadermord. Hand i hand med dessa förföljelser gick prästerskapets kamp mot den
