Tanken att uppträda såsom medlare mellan dessa båda partier föll alldeles icke Ferdinand in; utan vidare kastade han sig i armarne på de klerikale, hvilka genom en af förre advokaten Rosales, numer markisen af Mataflorida, skrifven broschyr uppmanade konungen till en statskupp och åt de liberale fordrade “galgen utan dom och rannsakning”. Med största beredvillighet efterkom också Ferdinand dessa önskningar, upphäfde författningen af 1812, och innan han ännu hållit sitt intåg i Madrid, häktades regentskapets medlemmar, fyra ministrar, flera ledamöter af cortes och andra framstående män till ett antal af 70 för att efter flera månaders pina utan uppgifven orsak inspärras under 6 till 8 år i klostren, fästningarna eller i de afrikanska presidios. Inga förtjänster skyddade för den skamligaste behandling; Zaragozas försvarare, frihetskrigets hjältar, voro lika mycket utsatta för förföljelse som afrancesados eller josefinos; hvilka sistnämnda förklarades obehöriga att bekläda ett ämbete i Spanien och förvisades på tjugu mils afstånd från Madrid. I förvaltningen, rättsskipningen och beskattningsväsendet återställdes alla de gamla missbruken, de upphäfda klostren öppnades åter, alla tidningar förbjödos, utom den officiella “Gaceta”. På mindre än två år hade den återupprättade inkvisitionen fyllt fängelserna med 50,000 fångar. Sin höjdpunkt nådde reaktionens orgier med ministerpresidenten hertig Don Carlos’ plötsliga fall. Det var icke mer ett segerrikt parti, som regerade staten efter sina särskilda grundsatser, utan en af skurkaktiga gunstlingar af lägsta slag, lakejer och kammartjänare, af en före detta vattenbärare och konungens hofnarr Chamarro sammansatt camarilla tjänade en stupid despots nycker. Om denna krets gällde hvad som fordom sagts om Neros gunstlingar, att “de stego genom att baktala, belacka och beljuga alla de bästa och genom gumst, rikedom och makt öfverbjödo till och med de, elakaste i förmågan. att kunna skada”. Här spunnos i kvalmet från cigarrerna de ränker och förbereddes de slag, som plötsligt störtade konungens skenbart mest gynnade gunstlingar. Till följd af detta inflytande omväxlade under sex år icke mindre än 30 ministrar, af hvilka till och med det kungliga partiet knappt fann 3 eller 4 värdiga sin ställning.
Denna despotism hade icke ens så mycken besinning, att den tänkte på att försäkra sig om armén och flottan. I stället tillbakasattes den förra på ett oförsvarligt sätt; de bästa regementena sattes på half sold, de misstänkta plågades med ständiga ombyten af garnisonsort och erhöllo ofta på hela månader ingen sold. Ännu värre var tillståndet vid flottan, där på nära sex hela år ingen sold utbetalats. Hade man redan långt förut sett trasiga, barfotade, tiggande officerare i den spanska armén, så var det likväl Ferdinand VII:s tid förbehållet, att tre marinofficerare i Ferrol dogo af nöd och hunger. Följden af ett dylikt sakernas skick blef också den; att armén i Spanien blef härden för oupphörliga sammansvärjningar och resningar, som, då de misslyckades; bragte sinå anstiftare i galgen och icke sällan drefvo soldater och officerare till att, såsom i Galicien och Aragonien, förbinda sig med röfvärbanden, de s. k. “partidas”, eller, såsom i Valencia, Murcia och Andalusien, med smugglarne, hvilkas antal ökades i oerhörd grad.
Trots allt det högmod den spanska regeringen visade, liksom hade Spanien ännu varit en stormakt, framträdde på ingen punkt dess vanmakt skar-
