pare än i dess oförmåga att fasthålla sina transatlantiska kolonialbesittningar. Genom ett strängt monopoliserande system, aristokratiskt-kyrkligt förmynderskap, alla främlingars utestängande, hade Spanien med hjälp af det katolska prästerskapet, som fick deltaga i koloniernas utsugning, lyckats hålla dessa slutna för allt främmande inflytande. Den oreda, i hvilken de napoleonska krigen kastade Spanien, gjorde emellertid slut på detta stränga förmynderskap, på samma gång de britiska koloniernas exempel i norra Amerika väckte tanken på oafhängighet. Då tillståndet 1810 i moderlandet var så godt som hopplöst, syntes också tiden vara inne för Spaniens central- och sydamerikanska kolonier att afkasta det afskydda oket.
Början gjordes af kreolerna i Caracas, och den 5 juli proklamerade kongressen därstädes oafhängigheten för Venezuela, “den sydamerikanska frihetens förstfödda”. Därpå kom ordningen till Buenos Ayres, Nya Granada, Chile; i Mexico förde de båda prästerna Hidalgo och Morelos indianerna till strid mot spanjorerna; i Paraguay bemäktigade sig d:r Francia diktaturen för att i det strängt afspärrade landet bevara densamma till sin död. Endast i Peru vajade ännu Castiliens banér. Härifrån lyckades det också de spanska myndigheterna, i synnerhet sedan underrättelsen om Ferdinand VII:s återkomst inträffat, att nästan helt och hållet göra sig till herre öfver rörelsen. Den duglige general Boves underkufvade med sina halfvilda llaneros först Venezuela och därpå äfven Nya Granada. “Befriaren” Simon Bolivar måste fly till utlandet, och äfven i Mexico och Chile dukade samtidigt oafhängighetssaken under. Med undantag af La Plataslätten hade vid början af 1816 Ferdinand VII erkänts såsom rättmätig konung i alla Spaniens amerikanska besittningar.
Därmed ansåg man i Madrid saken afgjord; man insåg emellertid icke, att det icke längre gick an att åter följa det gamla utsugningssystemet; tvärtom, ju mer moderlandet försjönk i penningbetryck och fattigdom, desto lifligare brann begäret efter Amerikas skatter. Det spanska oket kändes också dubbelt så tungt till följd af de stegrade krafven på kolonierna och den grymma hämnd, som togs på de besegrade, och snart upplågade upproret på nytt på flera ställen. Denna gång erhöll rörelsen understöd och hjälp från utlandet, från Förenta staterna, som 1819 tvang den spanska regeringen att till dem afträda halfön Florida och hvars president, den begåfvade statsmannen James Monroe, med kongressens i Washington bifall den 2 december 1823 betecknade “hvarje ingripande af europeiska makter mot de nyupprättade staterna såsom en fientlig handling mot unionen och förklarade den tid förbi, då det var tillåtet att betrakta Amerika såsom ett område för anläggande af europeiska kolonier”, en förklaring, som erhållit namn af Monroedoktrinen och blifvit lösen för Förenta staternas politik gent emot europeiska ansatser till inblandning i Amerikas förhållanden. Äfven England gynnade af välförstådt handelsintresse de sydamerikanska insurgenternas sak, och slutligen gaf Portugal, som retats af Spaniens vägran att till detsamma utlämna Olivenza, hvilket det fått sig tillerkändt på kongressen i Wien, insurrektionenr ett kraftigt handtag genom att sätta sig i besittning af Banda Oriental och Montevideo, den enda för krigsfartyg tillgängliga hamnen vid La Platas mynningsvik. Chilenerna afkastade åter det spanska oket och lyckades bevara sin oafhängighet, i Venezuela höjde Bolivar, som återkommit från
