gens afrättning. Detta väckte emellertid hos den rojalistiska majoriteten en sådan storm af förbittring, att Manuel utstöttes ur kammaren, och då han icke godvilligt aflägsnade sig och det tillkallade nationalgardet vägrade föra ut honom, bortsläpades han af gendarmer.
Den hållning, de spanska revolutionärerna iakttogo mot den franska invasionen, var så erbarmlig som möjligt. Om allvarsamma krigsrustningar och verkligt motstånd var icke ens fråga. För de anryckande fransmännen flydde cortes först till Sevilla och därpå till Cadiz och släpade med sig konungen, medan de konstitutionella myndigheter det tillsatt öfver allt ramlade. Den provisoriska regering, som upprättades till dess att konungen själf åter kunde öfvertaga styrelsen, hängaf sig åt den mest fanatiska reaktionära våldsamhet och tillät sig därunder de afskyvärdaste dåd, så att Angoulème med förtrytelse måste meddela: “Allestädes, där våra trupper stå, vidmakthålla vi med mycken möda freden, men där vi icke äro, mördas, brännes, plundras, stjäles”. Efter tre månaders blockad lyckades det fransmännen att natten till den 31 augusti 1823 storma nyckeln till Cadiz, den s. k. “Trocaderon”, och allt ytterligare motstånd var nu fåfängt.
Innan cortes emellertid upplöste sig, gaf det konungen den 29 september tillåtelse att begifva sig till det franska lägret för att utverka så gynnsamma villkor som möjligt. Dessförinnan gaf han “af fri vilja” sitt kungliga ord på en allmän amnesti och konstitutionens erkännande. Knappt hade han emellertid kommit till det franska lägret, förrän han annullerade alla åtgärder, som den konstitutionella regeringen vidtagit, dömde de tre regenter cortes tillsatt, då det lämnade Madrid, till galgen och på femton leguas’ afstånd från Madrid och hvarje annat kungligt residens förvisade alla, som under konstitutionen suttit i cortes eller beklädt ett högt ämbete. Ur stånd att hämma strömmen, återvände hertigen af Angoulème till Frankrike och skref till Villèle: “Mitt samvete är rent, jag säger intet mer, men det försäkrar jag er, att alla dårskaper, som möjligen kunna göras, skola också begås.”
Denna förutsägelse uppfylldes till punkt och pricka. Som hungriga vargar störtade de af hämndgirighet, blodtörst och roflystnad glödande folkmassorna under anförande af präster och munkar sig öfver allt, som misstänktes för liberalism, d. v. s. öfver nationens bildade och förmögna del. De högre klasserna började utvandra. Riego blef fånge, misshandlades på vägen till Madrid, hvarest han därpå i en korg af en åsna släpades till afrättningsplatsen och dog i galgen, skymfad och förbannad af samma pöbel, hvars afgud han varit några månader förut. Åtta dagar senare höll konungen sitt intåg i Madrid på en 20 fot hög triumfvagn, som drogs af hundra personer och omsvärmades af dansare och danserskor. Det spanska folket tilljublade tyrannen, som på aderton dagar lät hänga eller skjuta 118 personer. Spaniens ena hälft var sysselsatt med att inspärra eller fördrifva den andra. Den utlofvade amnestien liknade endast en ny hämndåtgärd. Regeringen blef åter en härfva af intriger, som knötos och upplöstes i den kungliga sängkammaren eller i det kungliga förmaket, men allt detta oaktadt hade icke nog skett i de “apostoliskes” ögon, hvilkas organ “Mordängelen” fann till och med Ferdinand VII:s usla och grymma regering icke nog grym och dålig, utan riktade blicken på hans broder Don Carlos. Konungen
