Europa greps af en allmän entusiasm för Hellas, såsom Nicander uttryckte det,
“af evig kärlek till det sköna land,
där konstens gud de första kransar band,
där Aristides lefde, Plato tänkte,
Sophokles sjöng och Cimon lagrar skänkte.”
Allestädes bildades föreningar för att understödja den grekiska saken; den gamle J. H. Voss, som till tyskan öfversatt Homeros’ sånger, gaf med rörande beredvillighet af sin fattigdom 1,000 gulden, “såsom ett litet bidrag till afplanande af den stora skulden för den från Hellas erhållna bildningen” ; den konstälskande konung Ludvig I af Bayern antog sig varmt grekernas intresse och tillsköt ansenliga summor; Genève, hvarifrån den rike bankiren Eynard utvecklade en i sanning storartad verksamhet och för Greklands frihetsstrid offrade halfva sin förmögenhet, blef philhellenismens medelpunkt; och 1826 hade västerlandet samlat den för denna tid förvånande summa af 2½ millioner. I Tyskland firade W. Müllers Greklandssånger i högstämda toner det förtryckta folkets uppvaknande, och följande lord Byrons exempel strömmade skaror af philhellener till de grekiska fanorna såsom frivilliga kämpar för den frihet, som i deras hemland var förklarad i akt och bann. Reschid Pascha hade fullkomligt rätt, då han fäste sultanens uppmärksamhet på, att man icke längre stridde mot grekerna, utan att man förde krig mot Europa.
Så mycket mera nedslående verkade det under sådana omständigheter, att hänsyn till mänsklighet och kristlig broderskärlek, då det gällde grekerna, icke hade något att säga i stormakternas råd. I synnerhet i Wien voro betraktelser af helt annat slag, af en på en gång hjärtlös och kortsynt politik, afgörande.
Icke besvärad af ett spår till medlidande med grekerna — “fyra- till femhundratusen människors lif där borta hade ingenting att betyda” — och utan hvarje begrepp om de inre krafter, som drifva fram folken på deras utvecklingsbanor, såg Metternich i grekernas uppror endast faran, att det kunde gifva Ryssland anledning till inblandning och förläna det sedan gammalt ännu icke uppgjorda mellanhafvandet mellan denna makt och Turkiet en akut karaktär. Metternich behärskades härvid helt och hållet af fruktan för en tillväxt af Rysslands makt på Turkiets bekostnad, och näst halfmånen hade den grekiska frihetens sak för den skull icke heller en mera förbittrad motståndare än den österrikiska statskansleren. Efter Ibrahims landstigning på Morea kände han och hela den österrikiska diplomatien med honom en cynisk glädje vid tanken på grekernas stundande undergång. “I jämförelse med de liberale,” skämtade han, “äro de egyptiske morerna så goda som barn”, och Österrikes sändebud i Petersburg Lebzeltern lät till och med hän föra sig till det groteska påståendet att “Europa aldrig haft att tacka det gamla Grekland för ens fjärdedelen af den höga civilisation och de välgärningar, som det hämtat från afkomlingarne af Muhammed, denne store man och beundransvärde lagstiftare!”
*
Det stod emellertid skrifvet i stjärnorna, att Metternich skulle se alla sina förhoppningar på Greklands underkufvande grusade. Den ryske zaren,
