Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/288

Den här sidan har korrekturlästs
284
1815—1830.

som i Laibach och Verona varit hans villiga följesven, då det gällde att arm i arm med Österrike uppträda såsom “legitimitetens” beskyddare i Spanien och Italien, hade helt andra intressen att tillvarataga i östern och började, då han icke fann något tillmötesgående hos Österrike, just för dessa intressens skull närma sig England, där Canning vid denna tid förde regeringen. Denne hade till och med öppnat förhandlingar med grekerna, som anropat England om skydd, då plötsligen underrättelsen kom, att zar Alexander I aflidit den 1 december 1825 i Taganrog.

De händelser, hvilka fördystrade början af Alexanders regering, hade under inflytande af ett smärtsamt och tragiskt minne hos honom väckt en religiös, med sorg och ångest blandad känsla, som aldrig upphörde att pläga hans lättvindiga, subtila och ombytliga ande. Åt denna känsla hade Moskaus brand, Rysslands befrielse och de triumfer, zaren därefter firade, gifvit en ny och ökad styrka på samma gäng som en ny riktning, hvilken emellertid icke tillfredsställdes af den ortodoxa ryska lärans ceremoni- och formelkram, som lämnade den inre människan oberörd. Mänga ryska andar befunno sig för öfrigt, liksom zaren, i ett tillständ af tröstlöshet och sökte genombryta nationalreligionens trånga skrankor för att utanför dem finna värme och lif. På detta sätt återfördes många till raskolnikernas gamla kätterska läror, som numer icke förföljdes af regeringen, andra lockades af frimureriets mysterier, andra åter sökte sin moraliska pånyttfödelse i katolicismen, och jesuiterna, som visserligen 1815 utvisades från Petersburg, men tolererades till 1820, gjorde många proselyter. Ännu flera vände sig emellertid till protestantismen och funno i den förut i Ryssland, föga lästa bibeln en ny och lysande uppenbarelse; öfver allt i zarens rike, till och med bland kosackerna, uppstodo bibelsällskap, och man kan från denna tid datera den andliga rörelse, som i våra dagar nått sin spets hos Tolstoi och i tolstoismen. Zaren själf hänfördes af rörelsen, kände sig vid bibelns läsning “liksom träffad af ett tveeggadt svärd” och fann tusen tillämpningar på sitt eget lif och öde. Den fromme amiral Schischkov sammanställde af idel bibelställen en hel berättelse om krigshändelserna, vid hvars genomläsande zaren “grät med andäktigt hjärta,” och vid den audiens, han gaf en deputation af kväkare, såg man honom bedja och gråta tillsammans med dem och kyssa deras äldstes, Allens, händer.

Vid denna tid frodades ett helt släkte ränkfulla kvinnor, som under en exalterad religiös känslas täckmantel ifrigt eftersträfvade inflytande och djärft trängde sig fram till dagens mäktige, alldenstund de föregäfvo sig tala i Guds namn, och med bibeln i hand bildade de, drifna af ett gemensamt hat till Napoleon, efter den stora armens förstöring liksom ett slags “frälsningsarmé.” Den mest beryktade af dem alla var Julia von Vietinghoff, baron von Krüdeners frånskilda hustru.

Från sin ungdom fången i stora världens flärd, hade fru von Krüdener endast lefvat för baler och sällskapsspektakel. Ständigt i behof af andliga och sinnliga eggelser, hade hon i sin äflan efter dessa också tidigt satt sig öfver anständighetens fordringar och moralens tvifvel. Då hon icke längre fängslade genom ungdomliga behag, hade hennes behagsjuka slagit sig på mera tillgjorda konster, på fantastiska dräkter, schaldansar, skriftställarerykte. Då hennes roman Valerie 1804 utkom, hade emellertid icke ens reklamens plumpaste konst-