är den skattskyldige för framtiden, aktar sig för onödiga trakasserier, kostsamma rättegångar, utmätningar och beslag, fängelsestraff; staten vill icke af en arbetare, som kan gagna honom, göra en tiggare, som icke inbringar något, eller en fånge, som kostar att underhålla. På detta sätt blir den allmänna lättnaden ofantlig; tio år före revolutionen beräknades, att omkostnaderna för den indirekta beskattningens upptagande uppgingo till dubbelt så mycket som de inbringade konungen, att nationen måste betala 371 millioner för att han skulle erhålla 184 och att saltskatten ensam tog 100 millioner ur de skattskyldiges fickor för att inbringa 45 millioner francs åt konungen. Under förste konsulns regering bli böterna sällsynta; beslag, utmätningar, tvångsförsäljning af egendom bli ännu mera sällsynta, och uppbördskostnaderna, som reduceras genom den tilltagande förbrukningen, sjunka, så att de endast utgöra en tjugondedel i stället för en femtedel af inkomsten.
“Konsumenten är icke heller som förut tvungen att ovillkorligen förbruka och betala en viss kvantitet salt, 7 livres för person till 13 sous för hvarje livre. På det födoämne han icke kan undvara, på brödet, finnes icke längre någon provins-, municipal- eller herrgårdstaxa, ingen pålaga längre på mjöl, ingen på försäljning eller förmalning af spannmål, intet hinder mera för spannmålshandelns drifvande. Genom skattens sänkning och de inre tullarnes borttagande bli dessutom andra lifsmedel än brödet, hvilka likväl ännu bära en pålaga, tillgängliga äfven för de mindre bemedlade. Utom i Paris, och äfven därstädes innan municipalutgifternas öfverdrifna uppjagande gjort accisen öfverdrifvet stor, ökar hela pålagan för vin, cider och öl dessa dryckers försäljningspris med blott 18 procent, och i hela Frankrike dricker vinodlaren sitt eget vin, utan att behöfva betala en sou i skatt för denna artikel. Följaktligen ökas förbrukningen, och som inga undantag från afgifterna längre finnas, erhåller eller vinner statskassan med mindre pålagor lika mycket som före revolutionen, och dess vinst ökas i samma mån den skattdragande blir rikare och tillåter sig större utgifter. Slutligen döljer sig staten med yttersta klokhet och lyckas nästan helt och hållet bespara den skattskyldige närvaron af och beröringen med sina agenter. Inga husvisitationer. Tullnären kommer icke oförvarandes öfver husmodern för att smaka på saltlaken, undersöka om skinkan icke är saltad med kontrabandsalt, se efter, att allt salt, som det åligger de skattskyldige att köpa, d. v. s. 7 livres för hvarje medlem af hushållet, blifvit riktigt användt ‘för soppgryta och saltkar.’ Källaruppsyningsmannen bryter sig icke längre in hos vinodlaren eller till och med borgaren för att mäta hans tunnor, för att fordra redogörelse för hans förbrukning, för att uppsätta protokoll öfver ‘för stor brist eller för mycket drucket,’ för att pliktfälla honom, om han af barmhärtighet gifvit en sjuk eller en fattig en butelj vin. De 50,000 tulltjänstemännen eller förpaktarehandtlangarne, de 23,000 soldater utan uniform, hvilka, uppställda i landet, inne på en linje af 1,200 lieues, vaktade den stora saltskattens provinser från de mindre taxerade, friköpta eller fria provinserna, de otaliga tjänstemännen, anställda vid färjor, vägbommar och stadstullar, hvilka som ett inveckladt och sammansnodt nätverk omgifva hvarje provins, stad, distrikt eller kanton för att vid dem upptaga afgifter på tjugu eller trettio slags varor, fyrtiofem stora general-, provinsial- eller municipalpålagor och nära sextonhundra tullar, kort sagdt, den gamla indirekta beskattningens hela personal har försvunnit.”
