ger därigenom att den ryske ministern, grefve Capodistrias valdes till verkställande maktens utöfvare eller till “kybernetes” för en tid af sju år.
Från detta Petersburgprotokoll daterar sig grekernas räddning. Metternich var liksom rörd af åskan öfver detta “brottsliga fördragsförslag”, men för att den orientaliska frågan icke alldeles skulle glida honom ur händerna, satte han alla krafter i rörelse för att förmå den uppbragta Porten till att gifva efter, för att undgå en brytning med Ryssland. Med bitterhet i hjärtat fogade sig Porten i det oundvikliga och antog Rysslands ultimatum; den 26 oktober sände sultan Mahmud i vanmäktig vrede sina fullmäktige till Akjerman för att bifalla Rysslands fordringar.
England och Ryssland hade emellertid förmått Frankrike, där rojalisterna i Grekland sågo ett slags nytt Vendée, att biträda protokollet i Petersburg genom ett mellan de tre makterna i London undertecknadt fördrag af den 6 juli 1827. Då detta fördrag delgafs Porten den 30 augusti, gaf denna det uttryckliga och oföränderliga svaret, att sultanen icke mottog något förslag angående grekerna. Som detta afslag ingalunda var oväntadt, hade en engelsk-fransk-rysk flotta på 26 fartyg med 1,270 kanoner under befäl af admiralerna Codrington, de Rigny och von Heyden infunnit sig i de grekiska farvattnen och nödgat Ibrahim, som med den turkisk-egyptiska flottan låg i Navarinos hamn och stod i begrepp att hemsöka Morea, löftet att icke företaga något, innan han erhållit ytterligare förhållningsorder från Constantinopel. Då emellertid några dagar därefter philhellenen Hastings i Salonas hamn förstörde sju turkiska krigsfartyg och amiralerna hindrade Ibrahim att härför straffa honom, ansåg Ibrahim detta såsom ett brott mot öfverenskommelsen och började med eld och svärd härja Morea, där 85,000 fikon- och olivträd förstördes och sålunda landets välstånd för åratal mördades. De tre amiralerna fordrade kategoriskt, att Ibrahim skulle upphöra med sitt förstörelseverk, men fingo intet svar. Då inseglade deras förenade eskadrar på middagen den 20 oktober 1827 i Navarinos vik och lade sig på pistolskotts håll midt emot Ibrahims flotta. Ehuru afsikten icke var att angripa, uppstod likväl strid om ankarplatsen, och då från turkisk-egyptisk sida gevärs- och kanonskott lossades, gaf Codrington, hvilken såsom äldste amiral förde öfverbefälet, signal till batalj. Fruktansvärdt dundrade örlogsskeppens bredsidor mot hvarandra och återskallade mot buktens klippväggar; på mindre än två timmar var förstörelseverket fullbordadt; af den turkisk-egyptiska flottans 89 fartyg återstodo endast 29 svårt skadade, men äfven de förbundna makternas fartyg voro illa medtagna och måste uppsöka Malta och Toulon för att reparera.
Liksom ett glädjeskri gick genom hela Europa vid underrättelsen om slaget vid Navarino, men på kabinetten gjorde det ett mycket olika intryck. I Paris uttalade man oförbehållsamt sin belåtenhet, i Petersburg gnuggade man med tyst förnöjelse händerna, i London betecknade hertigen af Wellington slaget som en “ovälkommen tillfällighet”, i Wien kände Metternichs förtrytelse inga gränser öfver en händelse, som enligt kejsar Frans’ ord “visade alla tecken till lönmord,” och i Constantinopel lät sultanen till alla troende utfärda ett upprop med de häftigaste utfall mot Ryssland, det heliga kriget predikades, frankerna utvisades och till lands och vatten bedrefvos de ifrigaste
