rustningar. Zar Nicolai, som just nyss slutat ett lyckligt krig mot Persien, svarade med krigsförklaringen mot Turkiet af den 28 april 1828.
Med försvagade krafter gick Turkiet detta krig till mötes. Det var icke nog, att det lidit svåra förluster under det långa kriget mot Grekland, det hade kort förut äfven förlorat den gamla stående krigsmakt, som i så många föregående krig utgjort dess styrka och varit en skräck för dess fiender; janitscharerna funnos nämligen icke mer. Sultan Mahmud hade länge tänkt göra sig af med denna kår, som småningom urartat till en tuktlös och olydaktig pretorianhop, och hade också träffat förberedelser härtill genom att upprätta ett på europeiskt sätt organiseradt artilleri. En hatischerif af den 26 maj 1826 förordnade, att hvar och en af janitscharernas 51 ortas skulle aflämna 150 man till de nyorganiserade trupper, som buro namn af muallem-ischkendj eller “den väpnade handen”. Janitscharerna vägrade lyda, fordrade, att hatischerifen skulle återtagas och dess upphofsmäns hufvuden utlämnas. Upproret utbröt, men fann regeringen väl förberedd, och lika hastigt som förskräckligt verkställdes utrotelseverket. Hvad som undgick de brinnande kasernernas lågor, sönderslets af artilleriets karteschsalvor eller nedhöggs på flykten, och alla, som grepos med vapen i hand, stryptes.
Med janitscharerna begrofs för alltid det gammalturkiska systemet, men för den skull föryngrades icke det turkiska väldet, och under kriget mot Ryssland bereddes den senare maktens motgångar under fälttågets början alldeles icke af turkarne, utan af dess otillräckliga stridskrafter och deras dåliga förplägning och usla ledning. Men sedan på våren 1829 fältmarskalken Diebitsch, en i Schlesien född tysk, satts i spetsen för den förstärkta ryska armén, sprängde han med lätt möda den turkiska armén, öfvergick Balkan, eröfrade Adrianopel och hotade Constantinopel. Den farliga belägenhet, i hvilken han likväl härvid råkade, gjorde honom benägen att lyssna till den af Preussen på zar Nicolais begäran afsände general von Muffings medling, och den 14 september ingicks freden i Adrianopel, hvarigenom Turkiet till Ryssland afträdde öarna i Donaumynningen, ett stycke af Armenien, lofvade betala 10 millioner holländska dukater i krigskostnadsersättning, öppnade Dardanellerna för alla nationers handel och slutligen förpliktade sig att biträda London-traktaten och underkasta sig de beslut, som kunde komma att fattas på den konferens om de grekiska angelägenheterna, till hvilken de tre förbundna makterna sammanträdt i London sedan den 26 april 1828.
Grekland var sålunda skyddadt för att åter utlämnas till Turkiet, men befann sig också i ett tillstånd af kraftuttömning och anarki, som trotsar all beskrifning. Presidenten Capodistrias gjorde, trots all god vilja, under sin förvaltning många missgrepp och väckte mot sig mycket hat för sin orättvisa och sitt öppet uttalade förakt för det grekiska barbariet äfvensom för det egenmäktiga och brutala sätt, hvarpå han upphäfde demogeronternas eller stads- och byföreståndarnes gamla själfstyrelse. Då han slutligen efter en misslyckad resning lät fängsla flera medlemmar af den högt ansedda familjen Mauromichalis och bland dem den gamle Petrobey, “Mainas kung”, såsom högförrädare och icke ens knäfall från dennes 86 år gamla moder förmådde beveka
