Man ser, hvilket oerhördt framsteg dessa konsulatsregeringens åtgärder med hänsyn till finans- och beskattningsväsendet betyda och hvilka välsignelserika följder de ha för landets upphjälpande och förkofran. Ty värr är förhållandet icke enahanda med den sista pålaga, “den, enligt hvilken staten icke längre nöjer sig med penningar, utan tager själfva personen, hela människan med kropp och själ under de bästa åren af hennes lif, d. v. s. militärtjänsten.” Det är revolutionen, som gjort denna så tung; dessförinnan var den lätt, ty i princip var den frivillig, och endast milisen, som genom lottning uttogs bland landtbefolkningen, underkastades tvång. Den samlade sig emellertid blott nio dagar om året till öfning, behöfde icke marschera annat än i händelse af krigets behof och fanns med sina 75,260 man år 1789 endast till på papperet. Under monarkien fanns inga andra värnpliktige eller konskriberade; i detta hänseende voro dess fordringar små, tio gånger mindre än republikens och kejsardömets, för att icke tala om nutidens.
Jämte denna milis rekryterades den egentliga armén, alla “reguliera” trupper, under den gamla regimen genom fritt aftal, och detta gällde icke allenast för de tjugufem främlingsregementen, schweizare, irländare, tyskar, utan äfven för de 145 franska regementena, 177,000 man. “Om också aftalet icke alltid var fritt, enär värfningen ofta skedde genom lockelser och öfverraskning, svek eller till och med med våld, hade institutionen dock två stora fördelar. För det första var det genom armén, som samhället befriade sig från sina osunda vätskor, från sitt alltför heta eller fördärfvade blod. Ehuru vid denna tid soldatens yrke var ett af de lägsta och minst aktade, en stängd bana utan befordran, kunde man dock erhålla en rekryt för 100 francs i värfningspenningar och litet drickspengar; lägg härtill två eller tre dagars och nätters drickande på krogen, och detta angifver tydligt arten och egenskaperna hos rekryterna, som i de flesta fall voro män, mer eller mindre olämpliga för ett ordentligt medborgerligt lif, äfventyrare och afsigkomna, gamla landtstrykare, bortjagade tjänare och arbetslöse, med ett ord, tillhörde de ‘mest utsväfvande, oroligaste och vildsintaste i en orolig och en smula utsväfvande befolkning.’ — För det andra, bevarade individen genom den värfvade arméns institution den förnämsta och dyrbaraste af sina friheter, den fullständiga myndigheten och det obegränsade förfogandet öfver sig själf, sin kropp och sitt fysiska lif, och denna frihet var bättre skyddad mot statens inkräktningar än genom den skickligaste författning, ty institutionen var en i allas sinnen befäst vana, med andra ord en tyst, urminnes öfverenskommelse mellan undersåten och staten, att när staten hade rätt till undersåtarnes penningar, hade den däremot ingen rätt till deras personer; i detta hänseende var konungen faktiskt ingenting annat än en entreprenör som hvarje annan; han hade åtagit sig att sörja för nationalförsvaret och den allmänna säkerheten, han fick för detta ändamål också skaffa sig sina militäriska arbetare, där dessa erbjödo sig på arbetsmarknaden, efter gällande pris.
“Framför denna praxis och denna princip har samhällsfördragets teori gjort sig gällande; man har förklarat folket suveränt. Men i vårt splittrade Europa, i hvilket de täflande staterna alltid äro nära att råka i strid med hvarandra, äro alla suveräner militärer; de äro det till födsel, uppfostran, yrke, nödvändighet; själfva deras titel innebär och medför detta. Då undersåten tillräknar